Livet är förändring

Jag har inte bara sovit i mitt lugna bo. Jag har varit småsjuk nästan hela december nu. Sista dagarna fick jag sjukskriva mig från jobbet. Men nu börjar jag piggna på mig och planerar för att åka till Per i Norrland. Det räcker ju i princip med att jag anländer hel och ren för att vi ska vara nöjda. Men det kanske är så att jag blir frisk nu när jag fått vila upp mig? Då skulle det sitta skönt med ett spinningpass med honom. Han skulle bli jätteglad om jag följde med honom på ett sådant pass. Bäst att leta reda på spinningskorna och passande träningskläder. Eller om jag bara skulle bli halvdant småpigg men inte helt pigg. Då kan det ju passa med ett lättare simpass och en lång bastu efteråt. Ifall jag är trött så kan jag ju packa med flytdolme och paddlar också, så det blir lite lättare. Eller en joggingtur. En joggingtur skulle sitta fint. Då skulle ju våra hundar kunna hänga med. Om jag blev pigg. Bäst att leta reda på joggingskor och joggingkläder och givetvis en reflexväst. Skidorn

Ja precis. Björnen sover i sitt lugna bo. Det är därför hon inte har skrivit något i bloggen. Den kraftfulla björnhonan sover. I sitt lugna bo. För att det är sådant som björnar gör när det är så här mörkt ute. Björnhonan måste tyvärr även arbeta för sitt levebröd och måste ut ur grytet för att arbeta också. Detta gör björnhonan plikttroget trots att hon vill sova. De senaste fyra helgerna har det mest resulterat till ständiga små feberböljningar som sköljer genom kroppen så fort björnhonan lägger sig i idet och pustar ut efter arbetsveckan. Björnhonan har varit sjuk nästan varje helg hela december. Så hon behöver sova. I sitt lugna bo. Och så äter hon en hel del. För det är det som kraftfulla björnhonor gör innan de sover nu när det är de mörkaste dagarna på året. Tydligen märks det på kroppen att björnhonans intresse mest handlar om mat och vila. "Men älskling?! Har du råkat bli gravid?! Vilken underbar överraskning!" sa Per glatt och klappade mig kärleksfullt på min något

I helgen har jag varit sjuk. Huvudvärk och halsont har hindrat mig från att vara särskilt aktiv. Och jag skulle inte ens våga göra chins i dagsläget. Det känns som om formen rasar i en stadig kurva neråt. Jag har tagit en paus från simningen och spinningen och fokuserar på skidåkning och löpning i stället. Jag tar det lite lugnt. Tar många pauser. Kroppen är inte fullkomlig just nu. Den är inte perfekt på något plan alls. Men det finns något avspänt i ofullkomligheten. Jag kan stanna upp i min träning och dra in den kalla vinterluften ibland. Men så fort kroppen är på G så kommer jag att ösa på igen. Det gör jag alltid. Målet är ju Vasaloppet. Jag drog fram lite oljefärger och orkade inte fundera igenom vad jag ville göra. Jag satt framför TV:n inför en film i halvmörkret när jag började måla. Jag balanserade duken i mitt knä i stället för att ha den prydligt uppställd på ett staffli, och jag hade inte ens lamporna tända. Jag ville bara känna på färgen och gegga med penseln och inte br

Kärlek och chins fungerar alltså inte. Nu har resultaten dalat ytterligare. Nu klarar jag fyra chins. Det rullar utför. Resultaten uteblir. Kroppen går i träda. "Eh. Men vilket stöd vill du ha?" frågar Per i webcamen. Han befinner sig i London och sedan åker han hem till sitt hem i Norrland. Jag svarar inte, utan gnuggar mig bara uppgivet i pannan, och så fortsätter han: "Vill du att jag ska pressa dig att träna riktigt hårt? Eller vill du att jag ska stötta dig i att ta det lugnt och låta kroppen gå tillbaka lite?" Jag skakade bara uppgivet på huvudet och tyckte att han har faktiskt gjort tillräckligt. Herre min je. Min kropp förfaller. Och det är hans fel. Han har kommit med blommor och choklad och vi har sovit två hotellnätter i stockholm den här veckan. Och alla presenter. Vad tror han? Böcker och en DVD-spelare. Blir man fit av det? Va? Och de här sömnlösa nätterna då vi bara ligger och kramas. Inte fan bygger man muskler av det? Nä. Det gör man inte. Man förtv

. Ibland är konsten att inte skriva. Så man ger utrymme för bilden att tala...

Jag har anmält mig till Öppet Spår på 9 mil. Klarar jag detta så har jag klarat min tredje del i En Svensk Klassiker. Det känns lite märkligt. Det var ju så här min träning och mitt bloggande startade, för fyra år sedan. Jag bestämde mig för att jag ville börja träna år 2007, och jag bestämde mig för att träna inför tjejvasan på tre mil. Jag var lite nervös och orolig. Jag hade också svårt att få till mina träningsrutiner. Jag minns hur osäker jag var och hur stort det kändes att ta sig tre mil på skidor. Jag minns hur förvånad jag blev när jag klarade det. . Mitt första lopp. Tjejvasan 2007. Gud vad mycket som hänt sedan dess. Fyra års träning senare står jag inför 9 mil och känner mig lugn som en filbunke. Självförtroendet har vuxit och jag litar på min kropp. Jag har tränat mig för att tåla både fysisk och psykisk press. Jag vet att jag klarar ett Öppet Spår galant. Jag vet att om jag bara är frisk och står med skidorna på startspåret så löser sig resten. Jag är redan motiverad oc

Jaha. Med lite missmod insåg jag att jag faktiskt blivit sämre på chins de senaste två veckorna. Jag kommer liksom bara inte.. upp... hela.. vägen. Det vill sig inte, riktigt. Så resultaten denna gång blev sämre än för två veckor sedan. "Det är den här jävla Per." tänkte jag. "Kärlek och chins funkar bara inte." Det började med den där chokladen, han skickade. Det var början på slutet av min träningskarriär. Det borde jag ju anat. En ny dimension av ätbar njutning hade uppdagat sig. Sedan gick det bara utför. Brant utför. Till att börja med låter Per som ett avslappningsband i telefonen på kvällarna. Som ett jävla avslappningsband. Ni vet vad jag menar? Va? Det gör ni. Den där mjuka lugna rösten som medititativt säger: "Luta dig tillbaka och sätt dig bekvämt. Ta ett djupt andetag och släpp dagens spänningar. Nu är det bara du som räknas." ungefär. Per SÄGER inte så till mig men det är precis en sådan inverkan han har på mig när han mjukt säger: "Hej f