Snö, is och dressyrkurs!
Nu var det mars månads dressyrkurs igen! Jag hade ju hemläxan att åka med Galishimo till ridhuset i Gummark två gånger innan kurstillfället, så vi inte skulle vara så spända över att vi befann oss i ett annat ridhus. Så jag har ju denna månad kämpat mig iväg till ridhuset två gånger, och undrat för mig själv lite om det verkligen var nödvändigt att åka dit två gånger och träna på att bara vara där, innan kursen.
Svar: Ja. Det var nödvändigt.
Det visade sig nämligen att Björn som skulle följa mig till ridhuset fick värsta sortens mancold och låg utslagen i sängen på lördagmorgon. Så jag blev lämnad åt mitt öde.
Eller lämnad och lämnad. Alla som känner Björn vet att han är den sortens människa som mer än gärna yrar sig ut i både feber och frossa om han tror han kan vara till någon hjälp. Björn är den typen av man som skulle följa mig till ridhuset även om han just blivit överkörd av tåget och förlorat sina båda ben. Han skulle slita av sig droppet på sjukhuset och hoppa ned på sina blodiga stumpar till ben och släpa sig iväg med armarnas hjälp som en halvdöd zombie till ridhuset om jag sa att det skulle göra mig lycklig. För han saknar det lilla området i hjärnan som heter "självbevarelsedrift" och saknar även ibland "sund gränssättning".
Så man kan väl säga att jag hindrade honom från att följa med.
Lägg till att det var isigt på vägarna, och dessutom hade det snöat fyra centimeter lager snö över isen. Det lilla snölagret på isen skapade perfekta förutsättningar för att bilens broddar INTE skulle nå ned till isen. Detta skapade ett spännande glid varje gång man blev lite för ivrig när man försökte bromsa, svänga eller styra.
Men nu hade vi ju varit där två gånger och jag tyckte Galishimo hanterat de nya rutinerna ganska bra så jag vågade faktiskt pallra mig iväg ensam på kursen idag. Bara jag skulle våga köra dit och tillbaka så skulle resten nog lösa sig, och det gjorde det!
Till att börja med var jag inte helt ensam då Katarina (som har araben Alladin, med floppiga öron), befann sig som läktarpublik. Hon hjälpte mig upp i sadeln. Sedan var Galishimo otroligt snäll och lugn, både under longeringen innan start och under ridningen.
Tränaren tycker att vi har ett fint samspel. Under longeringen så red ett annat ekipage för tränaren och jag ville inte störa så jag viskade i princip till Galishimo vad han skulle göra. Jag skickade honom till läskiga hörn och bad honom stanna där och så gjorde jag lite tempoändringar i skritt, halt och trav. Tränaren märkte det, och jag fick stort beröm för att vi hade så bra kontakt med varandra och att han lyssnade så bra på mig, även när jag var så tyst och diskret i mina kommandon. Det var riktigt kul att höra.
Ridningen gick också bra och vi kämpar vidare och fortsätter göra framsteg. Galishimo var lite låst på förra veckans övningar (slutor i hörnen) och hade lite svårt att tänka om just på kursen, men det förlåter jag honom för! Han gjorde några tjusiga sidoförflyttningar på raka spår i trav så tränaren var nöjd. Vi jobbade även på galoppen och nu ska vi peppa upp galoppen lite till, till nästa månad! Pepp! Pepp! Pepp!
Svar: Ja. Det var nödvändigt.
Det visade sig nämligen att Björn som skulle följa mig till ridhuset fick värsta sortens mancold och låg utslagen i sängen på lördagmorgon. Så jag blev lämnad åt mitt öde.
Eller lämnad och lämnad. Alla som känner Björn vet att han är den sortens människa som mer än gärna yrar sig ut i både feber och frossa om han tror han kan vara till någon hjälp. Björn är den typen av man som skulle följa mig till ridhuset även om han just blivit överkörd av tåget och förlorat sina båda ben. Han skulle slita av sig droppet på sjukhuset och hoppa ned på sina blodiga stumpar till ben och släpa sig iväg med armarnas hjälp som en halvdöd zombie till ridhuset om jag sa att det skulle göra mig lycklig. För han saknar det lilla området i hjärnan som heter "självbevarelsedrift" och saknar även ibland "sund gränssättning".
Så man kan väl säga att jag hindrade honom från att följa med.
Lägg till att det var isigt på vägarna, och dessutom hade det snöat fyra centimeter lager snö över isen. Det lilla snölagret på isen skapade perfekta förutsättningar för att bilens broddar INTE skulle nå ned till isen. Detta skapade ett spännande glid varje gång man blev lite för ivrig när man försökte bromsa, svänga eller styra.
Men nu hade vi ju varit där två gånger och jag tyckte Galishimo hanterat de nya rutinerna ganska bra så jag vågade faktiskt pallra mig iväg ensam på kursen idag. Bara jag skulle våga köra dit och tillbaka så skulle resten nog lösa sig, och det gjorde det!
Till att börja med var jag inte helt ensam då Katarina (som har araben Alladin, med floppiga öron), befann sig som läktarpublik. Hon hjälpte mig upp i sadeln. Sedan var Galishimo otroligt snäll och lugn, både under longeringen innan start och under ridningen.
Tränaren tycker att vi har ett fint samspel. Under longeringen så red ett annat ekipage för tränaren och jag ville inte störa så jag viskade i princip till Galishimo vad han skulle göra. Jag skickade honom till läskiga hörn och bad honom stanna där och så gjorde jag lite tempoändringar i skritt, halt och trav. Tränaren märkte det, och jag fick stort beröm för att vi hade så bra kontakt med varandra och att han lyssnade så bra på mig, även när jag var så tyst och diskret i mina kommandon. Det var riktigt kul att höra.
Ridningen gick också bra och vi kämpar vidare och fortsätter göra framsteg. Galishimo var lite låst på förra veckans övningar (slutor i hörnen) och hade lite svårt att tänka om just på kursen, men det förlåter jag honom för! Han gjorde några tjusiga sidoförflyttningar på raka spår i trav så tränaren var nöjd. Vi jobbade även på galoppen och nu ska vi peppa upp galoppen lite till, till nästa månad! Pepp! Pepp! Pepp!
Kommentarer
Skicka en kommentar