Dressyr på uteridbanan!
Jag red Galishimo ute på uteridbanan idag, efter att han fick nya skor! Det var lite kraftiga vindpustar ute emellanåt, mellan tillfällena då allt kändes vindstilla och solen bröt fram. Jag var lite tveksam från början om jag skulle våga sitta upp på honom ensam, i de tillfälliga blåstpuffarna, så jag promenerade med honom i fem minuter, i väntan på att Ebba skulle dyka upp med Måns. Sedan körde jag på som vanligt!
Jag tycker att slutorna bara blir bättre och bättre! De är fortfarande verkligen inte klockrena men han börjar slappna av och börjar veta vad han ska göra. Jag slipper knacka en massa med skänkeln och förstärka med spöet för att få honom att ge efter, utan han gör verkligen så gott han kan nu, på små hjälper. Jag känner att han är på gott humör och angelägen om att det ska bli bra. Jag vet inte vad mer man kan begära av honom!
Efter 45 minuter fick han soppatorsk, oklart om han fick soppatorsk i skallen eller i kroppen. Han blev väldigt urlakad, så då fick han trava lite på lösa tyglar och tjollra runt lite. Jag travade alltså Galishimo på lösa tyglar ute i minusgrader och mindre stormbyar, utan att vara rädd! Bara det är ju en seger i sig! Tänk att han bara blir lugnare och lugnare!
Är det något jag lärt mig av Galishimo så är det att saker måste få ta tid. Ibland måste det få ta några veckor, ibland måste det få ta flera år. Och ju längre man väntar och håller sig ödmjuk till sig själv och sin häst, ju gladare blir man när framstegen kommer!
Nu ska jag jobba kväll för att hinna ikapp, med ett stort leende på läpparna!
Jag tycker att slutorna bara blir bättre och bättre! De är fortfarande verkligen inte klockrena men han börjar slappna av och börjar veta vad han ska göra. Jag slipper knacka en massa med skänkeln och förstärka med spöet för att få honom att ge efter, utan han gör verkligen så gott han kan nu, på små hjälper. Jag känner att han är på gott humör och angelägen om att det ska bli bra. Jag vet inte vad mer man kan begära av honom!
Efter 45 minuter fick han soppatorsk, oklart om han fick soppatorsk i skallen eller i kroppen. Han blev väldigt urlakad, så då fick han trava lite på lösa tyglar och tjollra runt lite. Jag travade alltså Galishimo på lösa tyglar ute i minusgrader och mindre stormbyar, utan att vara rädd! Bara det är ju en seger i sig! Tänk att han bara blir lugnare och lugnare!
Är det något jag lärt mig av Galishimo så är det att saker måste få ta tid. Ibland måste det få ta några veckor, ibland måste det få ta flera år. Och ju längre man väntar och håller sig ödmjuk till sig själv och sin häst, ju gladare blir man när framstegen kommer!
Nu ska jag jobba kväll för att hinna ikapp, med ett stort leende på läpparna!
Kommentarer
Skicka en kommentar