När ett bakslag igentligen är ett framsteg...

Elin lånade Galishimo idag, dom tränade galoppintervaller, fram och tillbaka på Varnvägen. De fick dock ett lite tråkigt möte med en travhäst. Travarekipaget saktade inte riktigt  ned, förrän de var alldeles intill Galishimo första mötet, och Galishimo blev stressad när de möttes på den trånga ridvägen. Jag stod lite för långt borta för att uppfatta vad som hände.

Nu är ju vägen vi rider en rak väg med vändplan på slutet, vilket innebär att travekipaget skulle komma tillbaka på några minuter och möta Galishimo igen. Elin skyndade sig att rida de 300 metrarna till mig för att vara i närheten av mig under andra mötet, eftersom Galishimo blir tryggare när jag är med. Jag levde ju i min egna lilla värld och fattade inte att travhästen inte skulle sakta ned så mycket. I stället tog jag ett steg bakåt för att ta en gullig liten bild. Till min gulliga lilla blogg.

Kan ju säga att det inte alls blir någon gullig liten bild då Galishimo försöker vända i panik när travekipaget inte saktade ned. Så snart kusken upptäckte att det blivit problem så saktade han ju givetvis genast av, och det kändes ju väldigt skönt. Jag lade genast undan mobilen och sprang fram för att leda förbi Galishimo, och han hade dock redan blivit orolig och blev rädd för dem när de passerade, trots att de var försiktiga.

Lite moloket lunkade vi hem och jag tyckte det var tråkigt att ett trevligt galopp-pass inte riktigt fick ett lika trevligt avslut, trots att Elin var jättenöjd med honom.

Sedan inser man ju att
"Herregud, han klarade faktiskt av ett tight möte med en travhäst i friskt tempo..! Och han klarade faktiskt även av andra mötet med lite stöd, och efter detta var han inte alls särskilt svår att lugna ned! Jag har ju precis blivit förundrad över att han kan låta travhästar passera 150 meter bort utan att han bryr sig, och nu kan de i princip passera på 50 centimeter..." 

och så inser man igen att... ja jäklar. Det där hade varit omöjligt för ett år sedan. Det hade förmodligen slutat i katastrof och väldigt uppjagad häst som inte lugnat ned sig på 20 minuter. Nu blev han tvärt skraj och sedan lugnade han ned sig och var som vanligt efteråt. Det är ett enormt framsteg. Det finns bara anledning att känna sig stolt. Och Elin är ju som vanligt fantastisk på att rida honom, både mjukt och följsamt och med mycket beröm. Han växer nog bara av detta.

Sedan hälsade vi till ägarna att de gärna får sakta av i skritt i god tid, så de kommer de absolut att göra, så vi kan fortsätta träna tryggt!