Tillbaka till verkligheten

Igår bestämde sig några ungdomar för att ha fest vid ridbanan. Förutom faktumet att de garanterat var påverkade och knappt kommit in i målbrottet, vilket resulterade till episoder av omotiverade skrän, så körde de även en fyrhjuling och en moped på fältet bredvid mig och Galishimo. Sedan övade en annan tjej hoppning på ridbanan.  Det blev med andra ord inte så mycket ridning för min del. Galishimo tog det hela ovanligt bra och jag tyckte han skötte sig strålande, men jag klarade inte av att slappna av i sadeln ifall något oväntat skulle hända. Han brukar titta och spänna sig en hel del när man rider förbi olika hinder men det gjorde han inte denna gång. Han stirrade nyfiket på ungdomarna och stirrade storögt på dem när de, halvt i målbrottet skrålade "BÄRS! BÄRS! BÄRS!" men annars gjorde han ingen större grej av det. Det var igår det.

Idag blåste det en hel del och Galishimo har varit väldigt vild i blåsten förut. Just idag var han väldigt snäll i blåsten. Men jag var på helspänn. När blåsten tar tag i porten i paddocken så den gnisslar och slår så brukar Galishimo sprätta till, men han gjorde inte det idag. Däremot sög det i magen på mig varje gång vinden blåste till. Varje gång grinden gnisslade så blev jag beredd på ett sidokast. Ett sidokast som aldrig kom.

Den är osäkerheten gör också att jag rider sämre på Galishimo och tre månaders mesig ridning börjar ju ge resultat och han har blivit både stelare, mindre gymnastiserad och mindre alert. För att jag rider sämre.

Jag hade ingen bra dag idag. Ingen bra dag alls. Tur att mamma fotograferade och peppade lite. Jag önskar jag kunde komma tillbaka till samma läge som jag hade föra året. När han var bättre. Som när jag var på kurs och ur stolt som helst... Det är jobbigt när det går bakåt... Samtidigt vet jag ju att jag har ridtekniskt vad som behövs för att komma mig framåt igen. Åh, vad jag vill vara där igen!