Like A Boss

Idag när jag skulle gå med Galishimo till ridbanan så fick han panik över något bakom honom, oklart vad, och brände plötsligt förbi mig med en häpnadsväckande hastighet. Jag försökte hålla fast honom i longerlinan men det hela gick förbluffande snabbt och Galishimo försvann i snabb galopp. Det kändes ungefär som om longerlinan lika gärna kunde ha varit fäst vid en bil som körde förbi i 50 kilometer i timmen. Det snärtade bara till av linan och så var de borta. Jag stirrade förvånat på mina tomma händer till ljudet av snabba galoppsprång.
"Vad...? Hur..?" sa jag tyst för mig själv och tittade mig omkring. Det blåste i träden men jag kunde inte se något som rörde sig i buskarna. Jag började gå mot grusvägen Galishimo skenat iväg efter. Fyra hundra meter bort stod en grå liten prick blixt stilla. Jag började gå mot honom. Galishimo såg nästan lite skamsen ut. Han rörde inte en hov.
"Men hallå där..." mumlade jag och gick långsamt mot honom. Han ville gå mig till mötes men jag gav honom hans stopp-tecken för att han inte skulle trassla in sina ben i den långa longerlinan. Galishimo tittade lite skamset mot mig och ställde tillbaka hoven som han just flyttat fram för att gå mig till mötes. Jag tittade noggrant honom i munnen för att se om han råkat trampa på linan och orsakat några munskador. Longerlinan satt ju fast i hans ena bettring, men munnen verkade okej. Inget blod eller skum.

"Ska vi låtsas som det här aldrig hände?" sa jag mjukt till Galishimo och klappade honom på luggen.
"Ja." svarade han. "Det här hände aldrig..." och så gick vi lugnt tillbaka till paddocken.

Sedan så longerade jag honom en stund och han verkade pigg och fräsch.

Sedan satte jag mig upp ensam i blåsten på honom.
"Vet du, jag litar på dig idag..." sa jag och klappade honom.
"Idag ska jag rida Like A Boss!" fortsatte jag stolt.

Fem minuter senare reser vi oss båda upp på marken i ett moln av damm. Han har gått omkull. Först galopperade vi och han föll han på knä och sedan försökte han rädda situationen genom att sprätta till, och då tappade han balansen alldeles. Jag kom mig ur sadeln med bara ett knä i marken. Allting kändes som det gick i slow motion och jag väntade på min panikreaktion. Vi stod och glodde på varandra en stund.
"Alltså... hur...." jag letade efter orden och såg hur genomgrusig han var om mulen och hur mycket grus som hamnat i näsborrarna. Jag borstade av honom sanden på mulen och petade även in ett finger i hans båda näsborrar för att få ut lite sand och damm. Han stod lite spakt och lät mig peta honom klart i nästan. Sedan stirrade vi båda i horisonten med tom blick.
"Nämen jag måste väl upp igen?" frågade jag Galishimo och han verkade hålla med.

Jag satte mig upp.
"Idag ska jag rida Like A Boss!" försökte jag igen.
Galishimo kämpade på väldigt bra, men fick några hosttatacker. Det verkar som han fått in lite damm i halsen trots allt.

"...eller kanske en annan dag! En annan dag rider jag Like A Boss. Vad tror du om det?"
Galishimo hostade kraftigt tre gånger och nickade.
"Ja, vi kör på det en annan dag..." såg han ut att säga.

 När vi gick tillbaka till stallet så gick han långsamt efter mig med huvudet sänkt.
"Jag har minst ett kilo morötter i skåpet." sa jag till honom och fortsatte så mjukt jag kunde:
"Vi kan ändå sluta på topp!"

Jag kanske inte kunde rida perfekt idag, men jag kan avsluta dagen bra. Det kräver sin ryttare för att klara av det också. Att lära sig hantera en riktigt dålig dag Like A Boss. 
.