Omvärdera, omvärdera!
Jag blev lite deppig efter dagens ridning idag och behövde tänka igenom situationen lite. Varför Galishimo går sämre och varför jag blev så ledsen över de ridmässiga bakslagen. Idag när mamma coachade mig så sa hon faktiskt lite kloka ord som inte sjönk in förrän efter några timmar.
"Du måste omvärdera honom. Du måste byta sätt att se på honom."
Och det var ju lättare sagt än gjort. Eftersom jag spände mig i blåsten och dessutom vältrade mig i självplåga över att han inte går lika fint längre.
Men sedan så slog det mig att ja... han är faktiskt inte som han varit. Alltså han är ju inte lika orolig längre och jag har ju anpassat ridningen genom att rida honom som han var gjord av glas, och jag har gett honom små, små hjälper och han har reagerat starkt på dem. Jag har suttit på en fjäril och har inte kunnat ta i honom.
Nu så verkar han ju ha slappnat av på flera plan. Inte bara det att han går rida i blåsten och skyggar mindre, han springer ju inte på adrenalin och oro längre. Den oron har ju gett mig massor av fördelar som att det alltid funnits gas och sprutt, och att man bara behövt lugna honom och rida diskret för att rama in honom. Nu har han ju faktiskt blivit lite bekväm. Han slappnar av och undviker att jobba om han inte måste. Det är därför ridningen går sämre. Jag rider honom som om han var ett känsligt fullblod, men det stämmer ju inte riktigt överens med hans dagsform just nu om han slänger med snoppen och chillar, och tycker att han inte behöver jobba lika mycket.
Det är inte jag som rider honom sämre. Jag har bara inte hängt med och omvärderat honom. Han har vandrat från att vara en orolig häst som sprungit på nervös-energi, till att bli en tryggare häst som på allvar börja undra hur mycket han behöver anstränga sig. Det är ju ett jättestort framsteg för honom, som jag måste hänga med på. Så i stället för att rida en liten fjäril så måste jag ju ta i honom mer och säga "du måste faktiskt jobba nu också!"
Ser man på det från det perspektivet så har vi inte gjort bakslag. Då har han blivit tryggare. Då är det ett framsteg. Ett bra framsteg! Då gäller det bara för mig att hänga med!
"Du måste omvärdera honom. Du måste byta sätt att se på honom."
Och det var ju lättare sagt än gjort. Eftersom jag spände mig i blåsten och dessutom vältrade mig i självplåga över att han inte går lika fint längre.
Men sedan så slog det mig att ja... han är faktiskt inte som han varit. Alltså han är ju inte lika orolig längre och jag har ju anpassat ridningen genom att rida honom som han var gjord av glas, och jag har gett honom små, små hjälper och han har reagerat starkt på dem. Jag har suttit på en fjäril och har inte kunnat ta i honom.
Nu så verkar han ju ha slappnat av på flera plan. Inte bara det att han går rida i blåsten och skyggar mindre, han springer ju inte på adrenalin och oro längre. Den oron har ju gett mig massor av fördelar som att det alltid funnits gas och sprutt, och att man bara behövt lugna honom och rida diskret för att rama in honom. Nu har han ju faktiskt blivit lite bekväm. Han slappnar av och undviker att jobba om han inte måste. Det är därför ridningen går sämre. Jag rider honom som om han var ett känsligt fullblod, men det stämmer ju inte riktigt överens med hans dagsform just nu om han slänger med snoppen och chillar, och tycker att han inte behöver jobba lika mycket.
Det är inte jag som rider honom sämre. Jag har bara inte hängt med och omvärderat honom. Han har vandrat från att vara en orolig häst som sprungit på nervös-energi, till att bli en tryggare häst som på allvar börja undra hur mycket han behöver anstränga sig. Det är ju ett jättestort framsteg för honom, som jag måste hänga med på. Så i stället för att rida en liten fjäril så måste jag ju ta i honom mer och säga "du måste faktiskt jobba nu också!"
Ser man på det från det perspektivet så har vi inte gjort bakslag. Då har han blivit tryggare. Då är det ett framsteg. Ett bra framsteg! Då gäller det bara för mig att hänga med!
Kommentarer
Skicka en kommentar