Vinsten

Jag bjöd Elin på lunch för att höra mig för om hur hon hade det med skadan i ryggen och för att ta igen lite skvaller. Elin är fortfarande sjukskriven efter att Galishimo kastat av henne, men hon var som vanligt på strålande humör.
"Nu märker jag skillnad! Jag blir faktiskt bättre! Jag kan röra mig mer och mer, jag kan stå upp längre och längre stunder!" strålade hon och jag log lite skuldmedvetet men ändå lättat. Hon hade hämtat mig med bilen och efter lunchen slog jag mig nöjt ned i passagerarsätet. Hon startade bilen och slängde över en apotekspåse till mig.
"Jag har funderat på när det var rätt tillfälle att göra det här, men det får bli nu helt enkelt."
"Va?" sa jag.
"Men öppna påsen!" sa Elin.
"Jasså..." sa jag.

Jag fiskade upp ett kuvert. Ett presentkort på den lokala hästsportsbutiken.
"VA?!" sa jag.
"Ja. Det är till dig. Det kan du gott unna dig!" sa Elin. Jag stirrade på presentkortet. Lite spakt sådär. Elin fortsatte köra.
"Det finns mer i påsen..." sa hon.
"Finns det?" frågade jag och kunde inte riktigt släppa blicken från presentkortet, men började hafsa i påsen i alla fall. Jag fann ett gratulationskort. Jag fick inte riktigt ihop det. Lite förvirrat försökte jag förstå varför jag fått ett presentkort och ett gratulationskort. Tankarna snurrade runt lite förvånat och jag kunde inte riktigt fokusera på texten som stod skriven på kortet. Jag hafsade mig igenom texten men fick inte riktigt grepp om vad det handlade om. Jag kände mig trögtänkt.
"Det behövs inga vinst-rosetter. För mig är ni redan vinnare..." jag börjar känna mig varm i maggropen.
"Det finns mer i påsen!" insisterade Elin nästan otåligt under tiden som jag lite klumpigt försökte greppa vad som stod på.
"Titta i påsen igen!" insisterade Elin tålmodigt.

Jag började gräva lite till. Och så fiskade jag upp den. En vinstrosett. En blågul vinstrosett som hästar får när de vunnit tävlingar på svenska ridsportsförbundet. En stor, blågul glansig vinstrosett. Jag stirrade stumt på den.
"Ja. Du har ju sagt flera gånger att du gett upp om Galishimo nu. Att ni inte kommer att tävla. Att ni aldrig blir vinnare..." förklarade Elin. Jag började känna en varm klump i bröstet som steg upp mot halsen och Elin fortsatte glatt:
"Så ni får en vinstrosett av mig, för ni har vunnit mitt hjärta." log hon.

"Ähhh...." hävde jag ur mig och tittade ut genom sidofönstret på bilen.
"Häää...." försökte jag igen och kände hur den där varma  klumpen i bröstet inte bara steg upp mot halsen utan även fick ögonen att tåras. Jag tittade bort och grimagerade och försökte torka bort tårarna med fingrarna som blev svarta av mascaran.
"Katarina gråter du?!" sa Elin.
"Ja... jaa... åhhhh... ähhhh..." kved jag och kände hur magen drog ihop sig.
"Är du glad eller ledsen?" frågade Elin.
"JAG VET INTE! JAG TROR JAG ÄR RÖRD." sa jag och fortsatte kvida och fingra på den vackra vinstrosetten.

Elin fortsatte köra bilen hem till mig, och jag fortsatte kvida. Efter ett tag sa Elin:
"Det där är det skummaste ljud jag hört dig ge ifrån dig. Du låter som du håller på att få fullständigt psykbryt. Jag börjar bli orolig... Jag hör av mig i kväll och hör ur det står till med dig."

Jag stapplade halvgråtandes ut ur bilen med mitt presentkort och min prisrosett, Elin log brett från förarsätet och vinkade glatt. "Hejdå!"

"Tack..." mumlade jag ifrån mig, och såg till att den blöta mascaran från fingrarna inte fastnade på vinstrosetten...