Det här med att skritta

Efter en timmes promenad så satte jag mig upp och gjorde skrittövningar. Jag måste erkänna att det är jättesvårt. Jag kniper med knäna, spänner kroppen, drar fram axlarna och ger Galishimo fel signaler. Skritten blir långsam och ojämn. Det är lättare i trav och galopp för då har man liksom farten och energin med sig gratis på köpet, men i skritten så måste allt klicka eftersom han lika gärna kan gå sidvärtes åt endera håll eller tippa åt något annat, eller stanna av för att jag inte alls är följsam i sitsen utan sitter stel som en pinne. Eftersom han är väldigt känslig. Det är fortfarande en bra idé att bara hålla tyglarna i en hand för då stör jag honom åtminstone lite mindre. Jag måste liksom sluta tänka med händerna och börja tänka med rumpan.

Jag har längt stigbyglarna igen för att lättare komma ner i sadeln med rumpan men det är svårt att ställa om sig och jag tappar ofta stigbyglarna. Det är verkligen svårt att rida just nu. Galishimo märker hur jag kämpar med att hitta rätt läge med kroppen men han tror ju förståss att jag vill att han ska göra något! Så han börjar gissa och gissa, i stället för att obrytt skritta på rakt fram, precis som jag skulle vilja. Så då måste jag korrigera hans gissningar och då gissar han ännu mer, för då tänker han att första gissningen var fel, och så hamnar vi i gissnings-spiralen då Galishimo tror att jag vill att han ska göra något betydligt mer avancerat än att skritta rakt fram. Han är underbar på det viset. Han vill så gärna vara duktig. Det är därför det blir konstiga S och ofrivilliga Slutor i sanden på ridbanan när vi försöker skritta rakt fram på medellinjen.

Det är dock lite knäckande för självkänslan att ha ridit honom så länge och tvingas återgå till simpla skittövningar, för att inse att de är jättesvåra att genomföra för mig. Men så är verkligheten, vare sig jag gillar det eller inte så är det precis så det ser ut just nu. Men jag tror det kan komma något bra ur det här!