Skarp som en kniv
Trots att jag är döende så samlar jag ju mina krafter för de två timmar som jag går på kursen i Grönt kort (körkort för att få tävla med häst). På ett sätt borde jag inte göra det. Eftersom 90% av min energi uppenbarligen gick till att hålla balansen och agera normalt så är det väldigt liten energi som lades till lärande. Ungefär 10 %.
Kursen börjar smidigt med att jag spiller alldeles för mycket kaffe på mina papper. Det blir en liten sjö mitt på papperet som jag förläget liksom försöker att balansera ut mellan pappersbladen, tillbaka till köket. Som en stressad lucia som vinglande bär på en fikabricka försöker jag få ut den lilla pölen som rinner runt på papperet, utan spill. Jag hör spridda fniss i lokalen.
Sedan får vi information om Svenska ridsportsförbundets skyldigheter, och en av dessa skyldigheter är ju att bidra med en karta om hur anläggningen ser ut så man kan se vart man ska när man åker till en tävling.
"Vad är det här för skit? Det står ju inte vart man ska parkera..." utbrister jag.
"Jo. Där." pekar hjälpsam kursdeltagare åt mig vänligt och pedagogiskt.
"Ja GÄSTERNA ja! Men det står ju inte vart JAG som tävlar, ska parkera!" fortsätter jag med gäll röst.
Kursdeltagare tittar lite tveksamt på mig.
"Jo. Där." försöker han och pekar extra långsamt och tydligt.
"Men vad är det här då?! STRÖM. Vad är det till för? STRÖM? När behöver man det?!" säger jag frustrerat och trött.
"Det står 'strö m.m.' alltså STRÖ med mera. Strö som i spån som hästarna står på."
Ungefär ganska precis där, så insåg jag att jag inte ska prata mer för idag. Fem minuters prat räcker. Så i stället för att lägga 90% av min energi till att hålla balansen och agera normalt och 10 % energi åt att tänka, så bytte jag strategi till att helt enkelt sluta tänka och enbart fokusera 100 % energi på att agera normalt. För allas bästa.
Skarp som en kniv kände jag mig. Inte.
.
Kursen börjar smidigt med att jag spiller alldeles för mycket kaffe på mina papper. Det blir en liten sjö mitt på papperet som jag förläget liksom försöker att balansera ut mellan pappersbladen, tillbaka till köket. Som en stressad lucia som vinglande bär på en fikabricka försöker jag få ut den lilla pölen som rinner runt på papperet, utan spill. Jag hör spridda fniss i lokalen.
Sedan får vi information om Svenska ridsportsförbundets skyldigheter, och en av dessa skyldigheter är ju att bidra med en karta om hur anläggningen ser ut så man kan se vart man ska när man åker till en tävling.
"Vad är det här för skit? Det står ju inte vart man ska parkera..." utbrister jag.
"Jo. Där." pekar hjälpsam kursdeltagare åt mig vänligt och pedagogiskt.
"Ja GÄSTERNA ja! Men det står ju inte vart JAG som tävlar, ska parkera!" fortsätter jag med gäll röst.
Kursdeltagare tittar lite tveksamt på mig.
"Jo. Där." försöker han och pekar extra långsamt och tydligt.
"Men vad är det här då?! STRÖM. Vad är det till för? STRÖM? När behöver man det?!" säger jag frustrerat och trött.
"Det står 'strö m.m.' alltså STRÖ med mera. Strö som i spån som hästarna står på."
Ungefär ganska precis där, så insåg jag att jag inte ska prata mer för idag. Fem minuters prat räcker. Så i stället för att lägga 90% av min energi till att hålla balansen och agera normalt och 10 % energi åt att tänka, så bytte jag strategi till att helt enkelt sluta tänka och enbart fokusera 100 % energi på att agera normalt. För allas bästa.
Skarp som en kniv kände jag mig. Inte.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar