Brev till min mamma
Hej mamma!
Jag vet att många läser min blogg, men jag vet också att ingen, absolut ingen, tror så mycket på Galishimo som du gör. Inte ens jag tror på Galishimo som du gör. Från början tänkte jag att du fejkade din tilltro lite, bara för att putta mig i rätt riktning, men allt eftersom månaderna har gått har jag börjat inse att nej... den där tilltron kommer från hjärtat. Mammahjärtat.
Som när jag sa till dig att jag kanske skulle börja köra Galishimo för vagn, i stället för att rida honom. Jag sa till dig att om jag skulle fortsätta vara ridrädd i samma utsträckning som jag är nu, så kan jag förtjäna en paus. Jag mumlade något om att vi kanske inte kommer till momentet att han ska dra en "vagn" i och för sig, eftersom han är fruktansvärt rädd om rumpan. Men kanske skulle han gå att lära att dra något litet däck eller någon liten kälke, eller bara vad-som-helst som han inte skenar ihjäl sig med och som inte får honom att ligga och sprattla vid vägkanten med bruten nacke.
Då lät du plötsligt väldigt bestämd, mamma. Väldigt bestämd:
"Hör du. Misskreditera inte din arabhäst. Han kan vara mycket bättre på att dra vagn än vad du kan föreställa sig!"
"Jasså?" svarade jag.
"Ja. Det kanske till och med är det som är hans talang, det har du faktiskt ingen aning om." sa du, mamma. Och det lät verkligen som att du pratade från hjärtat. Och då fick du mig verkligen att tänka till lite, om hur jag ser bruten nacke på sprattlande grå liten häst, innan jag ens gett honom ett riktigt försök.
Eller som den gången jag gnällde om att jag längtade till våren då han skulle bli lugnare i temperamentet, så jag skulle få en chans att göra lite mer framsteg och du genast svarade:
"Men vad är det här för tjat om framsteg? Varför är det så viktigt? Han är ju jättefin som han är! Varför måste ribban hela tiden höjas? Det du var glad över igår, kan du väl vara glad över om en månad också? Måste han förändras?"
Och det är sådant som är så bra med dig mamma. Du är Galishimos största fan. Du gläds med framgångarna men du är även glad när allt är som det alltid varit.
För att han är Galishimo,
och att han ger mig massor med frisk luft och ser till att jag aldrig får tråkigt.
Här kommer en film också! Och den är till dig mamma. För ett otränat öga så kan det se ut som en sprallig liten arab som skuttar runt. Men jag ser faktiskt en modigare häst som inte alls är lika rädd för bommar som han varit under hela sin uppväxt. Och det ser du också, mamma. Framstegen.
Jag vet att många läser min blogg, men jag vet också att ingen, absolut ingen, tror så mycket på Galishimo som du gör. Inte ens jag tror på Galishimo som du gör. Från början tänkte jag att du fejkade din tilltro lite, bara för att putta mig i rätt riktning, men allt eftersom månaderna har gått har jag börjat inse att nej... den där tilltron kommer från hjärtat. Mammahjärtat.
Som när jag sa till dig att jag kanske skulle börja köra Galishimo för vagn, i stället för att rida honom. Jag sa till dig att om jag skulle fortsätta vara ridrädd i samma utsträckning som jag är nu, så kan jag förtjäna en paus. Jag mumlade något om att vi kanske inte kommer till momentet att han ska dra en "vagn" i och för sig, eftersom han är fruktansvärt rädd om rumpan. Men kanske skulle han gå att lära att dra något litet däck eller någon liten kälke, eller bara vad-som-helst som han inte skenar ihjäl sig med och som inte får honom att ligga och sprattla vid vägkanten med bruten nacke.
Då lät du plötsligt väldigt bestämd, mamma. Väldigt bestämd:
"Hör du. Misskreditera inte din arabhäst. Han kan vara mycket bättre på att dra vagn än vad du kan föreställa sig!"
"Jasså?" svarade jag.
"Ja. Det kanske till och med är det som är hans talang, det har du faktiskt ingen aning om." sa du, mamma. Och det lät verkligen som att du pratade från hjärtat. Och då fick du mig verkligen att tänka till lite, om hur jag ser bruten nacke på sprattlande grå liten häst, innan jag ens gett honom ett riktigt försök.
Eller som den gången jag gnällde om att jag längtade till våren då han skulle bli lugnare i temperamentet, så jag skulle få en chans att göra lite mer framsteg och du genast svarade:
"Men vad är det här för tjat om framsteg? Varför är det så viktigt? Han är ju jättefin som han är! Varför måste ribban hela tiden höjas? Det du var glad över igår, kan du väl vara glad över om en månad också? Måste han förändras?"
Och det är sådant som är så bra med dig mamma. Du är Galishimos största fan. Du gläds med framgångarna men du är även glad när allt är som det alltid varit.
För att han är Galishimo,
och att han ger mig massor med frisk luft och ser till att jag aldrig får tråkigt.
Här kommer en film också! Och den är till dig mamma. För ett otränat öga så kan det se ut som en sprallig liten arab som skuttar runt. Men jag ser faktiskt en modigare häst som inte alls är lika rädd för bommar som han varit under hela sin uppväxt. Och det ser du också, mamma. Framstegen.
Kommentarer
Skicka en kommentar