Alla Ni - 5000!

Ni anar inte hur märkligt det känns. Jag lever verkligen ett ganska enkelt och avskalat liv. Jag har ingen familj. Inga barn, trots mina 34 år. Jag går till mitt arbete måndag till fredag. Jag har en måttligt tam häst som borde kunna anstränga sig lite mer. Jag sörjer en död hund och vågar inte köpa en ny. Jag har inte så mycket. Det är lite av mitt eget val också. Att skala av livet. Jag har åkt på mina smällar.

 Men jag har fem tusen besök. Fem tusen besök denna månad. För ett halvår sedan var det lite över tre tusen men det kryper långsamt uppåt i antal för varje månad. Visserligen hävdar min mamma att hon står för hälften av besöken och Caroline på stallet hävdar att hon står för den andra hälften. Men jag tror ändå att ni finns där ute. Alla Ni.

Och vet ni hur det känns? Det känns som att jag har massor av vänner som jag inte ens vet om. Det är mäktigt. (Jag har säkert ovänner också som läser, men dessa ovänner har klass, och den goda smaken att inte öppet nedvärdera mitt liv.)

Det hela gör mig så glad. Sentimentalt glad. Tack. Alla Ni.