Nödvändigheter
Michaela red Galishimo igen och han var superfin, igen. Det var flera ryttare, folk, hästar och stök i ridhuset och han var bara rar och samarbetsvillig. Och vacker. Otroligt vacker. Jag känner lite skam över att det inte är jag som sitter där uppe på honom och ler, ikväll.
Sedan inser jag att det inte är en slump att Michaela rider honom så bra idag. Jag har ridit honom så mycket jag har kunnat, om än det blivit mindre ridturer efter igångsättnignen. Jag har aktiverat honom så mycket jag kunnat. Det är inte en slump att han går fantastiskt idag. Det är inte bara trolleri. Om man jämför honom med träningen för ett år sedan så är det skillnad på honom.
Det är något speciellt med att våga lämna bort honom, om det bara är för ett ridpass som nu, våga se någon annan rida honom bättre, våga möta sina egna skamkänslor, och tänka att ibland måste det få svida lite om jag själv ska utvecklas. Jag måste se hur fin han är och hur bra han kan bli och oavsett hur det känns, så är det faktiskt nödvändigt. Det är nödvändigt för både hästen och mig.
Men skammen förvandlades till häpnad när Michaela föreslog att vi skulle avsluta ridturen med att ta på honom ett reflextäcke och rida ut efter den trafikerade vägen, i mörkret. Sagt och gjort. Galishimo traskade glatt på i mörkret, efter vägen, och det fladdrande reflextäcket om rumpan. Med Michaela glatt ovanpå.
Då tänkte jag att... lite trolleri är det väl ändå. Lite, i alla fall...
.
Sedan inser jag att det inte är en slump att Michaela rider honom så bra idag. Jag har ridit honom så mycket jag har kunnat, om än det blivit mindre ridturer efter igångsättnignen. Jag har aktiverat honom så mycket jag kunnat. Det är inte en slump att han går fantastiskt idag. Det är inte bara trolleri. Om man jämför honom med träningen för ett år sedan så är det skillnad på honom.
Det är något speciellt med att våga lämna bort honom, om det bara är för ett ridpass som nu, våga se någon annan rida honom bättre, våga möta sina egna skamkänslor, och tänka att ibland måste det få svida lite om jag själv ska utvecklas. Jag måste se hur fin han är och hur bra han kan bli och oavsett hur det känns, så är det faktiskt nödvändigt. Det är nödvändigt för både hästen och mig.
Men skammen förvandlades till häpnad när Michaela föreslog att vi skulle avsluta ridturen med att ta på honom ett reflextäcke och rida ut efter den trafikerade vägen, i mörkret. Sagt och gjort. Galishimo traskade glatt på i mörkret, efter vägen, och det fladdrande reflextäcket om rumpan. Med Michaela glatt ovanpå.
Då tänkte jag att... lite trolleri är det väl ändå. Lite, i alla fall...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar