Ibland har jag tur!
En väldigt duktig ryttare, som arbetat som beridare, har sagt att hon är intresserad av att hjälpa mig med Galishimo lite då och då. Hon är också intresserad av att ge mig väldigt bra betalningsvillkor för det. Antingen att hon får en procentdel på försäljningen av honom. Om jag vill - och kan- behålla honom efter tillridningen, så kan hon också tänka sig att skjuta lite på avbetalningsplanen. Det hela till ett "kompispris" så jag blir inte pank heller. Hon har ju sin häst i samma stall som jag har min.
Det bästa med henne är att hon höjer Galishimo till skyarna. Alltså jag är ju inte blind. Jag SER ju att han inte alls är enkel att rida just nu. Och jag vet ju att delar av det är mitt fel. Men hon kan verkligen hantera honom så mycket bättre än vad jag kan. När han blir överladdad så vill jag helst bara rida i skritt och lite trav, alternativt kliva av för att jag inte vill återuppleva bockningsserien för tre veckor sedan. Hon bara skrattar och sitter mjukt i sadeln och ber honom springa snabbare. Hon håller honom lite kort med huvudet höjt så han inte får kraft att skjuta rygg ordentligt, också.
"Det är bättre att ha honom i riktning 'framåt' när han är på väg att bralla loss, för då får han mindre kraft om han bockar. Så det är bara att gasa." förklarade hon glatt.
Lättare sagt än gjort. Varje instinkt i MIN kropp säger "kliv av hästjäveln" när han är på gång.
Hon kunde lika gärna säga:
"Om du möter en dåre med blodig yxa på gatan så ska du bara gå fram och ge honom en kram!"
Men det fungerar. Det fungerar. Han blev så fin och rar efter att hon ridit honom en stund. Harmonisk och arbetsvillig. Så fin...
Funkar säkert att krama psykotiska mördare också, men man måste liksom ta sig över komforttröskeln och tvinga sig igenom det om det ska bli bra. Eller så måste man verkligen (VERKLIGEN!) tro på det man gör.
Inte för att min häst är en psykotisk mördare. Det är han verkligen inte. Han är en liten Teletubbie som ibland blir rädd för sin egen svans. Inte värre än så.
Det absolut bästa med henne är att hon hela tiden lyfter fram hur duktig han är, och vilket bra jobb jag gjort med honom. Man är alltid lite knäckt och sårbar när man måste ta kontakt med någon och säga att man inte riktigt klarat av situationen. Misstaget är ju redan uppenbart, så igentligen är det inte så nödvändigt att få höra det igen från någon annan. Men hon struntar helt enkelt i det, och visar bara olika tekniker som jag ska tänka på för att få rulle på det hela. Så man blir inspirerad.
Det bästa med henne är att hon höjer Galishimo till skyarna. Alltså jag är ju inte blind. Jag SER ju att han inte alls är enkel att rida just nu. Och jag vet ju att delar av det är mitt fel. Men hon kan verkligen hantera honom så mycket bättre än vad jag kan. När han blir överladdad så vill jag helst bara rida i skritt och lite trav, alternativt kliva av för att jag inte vill återuppleva bockningsserien för tre veckor sedan. Hon bara skrattar och sitter mjukt i sadeln och ber honom springa snabbare. Hon håller honom lite kort med huvudet höjt så han inte får kraft att skjuta rygg ordentligt, också.
"Det är bättre att ha honom i riktning 'framåt' när han är på väg att bralla loss, för då får han mindre kraft om han bockar. Så det är bara att gasa." förklarade hon glatt.
Lättare sagt än gjort. Varje instinkt i MIN kropp säger "kliv av hästjäveln" när han är på gång.
Hon kunde lika gärna säga:
"Om du möter en dåre med blodig yxa på gatan så ska du bara gå fram och ge honom en kram!"
Men det fungerar. Det fungerar. Han blev så fin och rar efter att hon ridit honom en stund. Harmonisk och arbetsvillig. Så fin...
Funkar säkert att krama psykotiska mördare också, men man måste liksom ta sig över komforttröskeln och tvinga sig igenom det om det ska bli bra. Eller så måste man verkligen (VERKLIGEN!) tro på det man gör.
Inte för att min häst är en psykotisk mördare. Det är han verkligen inte. Han är en liten Teletubbie som ibland blir rädd för sin egen svans. Inte värre än så.
Det absolut bästa med henne är att hon hela tiden lyfter fram hur duktig han är, och vilket bra jobb jag gjort med honom. Man är alltid lite knäckt och sårbar när man måste ta kontakt med någon och säga att man inte riktigt klarat av situationen. Misstaget är ju redan uppenbart, så igentligen är det inte så nödvändigt att få höra det igen från någon annan. Men hon struntar helt enkelt i det, och visar bara olika tekniker som jag ska tänka på för att få rulle på det hela. Så man blir inspirerad.
Kommentarer
Skicka en kommentar