En åthutning
"Vi måste göra lite förändringar här..." sa stallägaren på tisdagkväll och tittade på klockan. Klockan var fem minuter i Hockey. Det var mörkt och blött höstväder ute.
Det är så man räknar tid i västerbotten. Inte i faktiska klockslag, utan "tid" i stundande hockeymatcher. Tyvärr var jag lite sen och hasade runt med höpåsar och dynggrepar och skottkärra.
Fem minuter efter Hockeymatchens start, så förklarade han att min fina ponny börjat härja på lite väl mycket, nu under tiden han stått understimulerad, på vila, efter skadan. Precis som de flesta andra hästar gör. Inget konstigt med det. Han skulle bara behöva en liten... Åthutning. Och kanske behöver han inte just nu ett pyttemjukt grimskaft i bomull och söta mönster när man leder honom. Kanske behöver han en rejäl kedja som kan både klämma till och snärta till, om Galishimo (som av en händelse) skulle glömma bort att uppföra sig (som av en händelse).
"Det här blir bättre för dig, för mig och för hästen." konstaterade han och (ungefär sju minuter efter Hockey) så fick Galishimo en rejäl åthutning av kedjegrimskaftet.
Först såg Galishimo skräckslagen ut, sedan chockad, sedan förnärmad. Sedan förvandlades han, som genom ett mirakel, till den goaste och mysigaste lilla teletubbie-nallebjörn som någonsin satt sina små söta hovar på jordens yta. Det var nästan så att han fick längre ögonfransar och tindrande blick. Han förvandlades till den snällaste ponnyn i Västerbotten.
"Sådärja. Nu kan du ta över och leda honom. Vi tar honom på en promenad. Du måste träna lite på att säga till honom ordentligt så fort han börjar tramsa. Helst sekunden innan han börjar tramsa."
Och så gick vi. (Vi gick till till 20 minuter över hockey). Galishimo vandrade vänligt efter mig med långa fladdrande ögonfransar och tindrande ögon, och mjuk rosa mule. Ut i mörkret. Med perfekt uppförande. Fullständigt felfritt. Det var nästan så han lade ned sina söta små hovar extra mjukt på marken för att inte besvära det fina sällskapet med onödigt dunsande.
Sedan gick vi in i stallet. Med Den Lilla Hästen Med Hjärtat Av Guld. In i spolspiltan,
"Självklart fröken!" såg han ut att säga.
in i solariet
"Ska bli!"
Framåt. Bakåt. Vänster. Höger.
"Jag gör allt du vill!"
Så det fanns liksom aldrig utrymme för mig att träna mig att vara hård och korrigera honom. Överhuvudtaget.
30 minuter efter hockey så tog jag in honom i ridhuset och började träna honom, från marken. Vilket han gärna gjorde. Lydig från svans till nosspets. Med stora, mörka, snälla ögon. Helt röststyrd och uppmärksam på minsta kommando.
"Han går ju förjäkla bra." konstaterade stallägaren som nu totalt missat hockeyn till förmån för att hålla ett vakande öga på en harmlös ponny, och en något sammanbiten ägare.
Och sedan var det bara att plocka in Världens Snällaste Teletubbie, som vandrade som den vänligaste lilla ponny ever existed, till sin lilla box, för kvällen.
Ja. Det var den dagen. Det...
.
Det är så man räknar tid i västerbotten. Inte i faktiska klockslag, utan "tid" i stundande hockeymatcher. Tyvärr var jag lite sen och hasade runt med höpåsar och dynggrepar och skottkärra.
Fem minuter efter Hockeymatchens start, så förklarade han att min fina ponny börjat härja på lite väl mycket, nu under tiden han stått understimulerad, på vila, efter skadan. Precis som de flesta andra hästar gör. Inget konstigt med det. Han skulle bara behöva en liten... Åthutning. Och kanske behöver han inte just nu ett pyttemjukt grimskaft i bomull och söta mönster när man leder honom. Kanske behöver han en rejäl kedja som kan både klämma till och snärta till, om Galishimo (som av en händelse) skulle glömma bort att uppföra sig (som av en händelse).
"Det här blir bättre för dig, för mig och för hästen." konstaterade han och (ungefär sju minuter efter Hockey) så fick Galishimo en rejäl åthutning av kedjegrimskaftet.
Först såg Galishimo skräckslagen ut, sedan chockad, sedan förnärmad. Sedan förvandlades han, som genom ett mirakel, till den goaste och mysigaste lilla teletubbie-nallebjörn som någonsin satt sina små söta hovar på jordens yta. Det var nästan så att han fick längre ögonfransar och tindrande blick. Han förvandlades till den snällaste ponnyn i Västerbotten.
"Sådärja. Nu kan du ta över och leda honom. Vi tar honom på en promenad. Du måste träna lite på att säga till honom ordentligt så fort han börjar tramsa. Helst sekunden innan han börjar tramsa."
Och så gick vi. (Vi gick till till 20 minuter över hockey). Galishimo vandrade vänligt efter mig med långa fladdrande ögonfransar och tindrande ögon, och mjuk rosa mule. Ut i mörkret. Med perfekt uppförande. Fullständigt felfritt. Det var nästan så han lade ned sina söta små hovar extra mjukt på marken för att inte besvära det fina sällskapet med onödigt dunsande.
Sedan gick vi in i stallet. Med Den Lilla Hästen Med Hjärtat Av Guld. In i spolspiltan,
"Självklart fröken!" såg han ut att säga.
in i solariet
"Ska bli!"
Framåt. Bakåt. Vänster. Höger.
"Jag gör allt du vill!"
Så det fanns liksom aldrig utrymme för mig att träna mig att vara hård och korrigera honom. Överhuvudtaget.
30 minuter efter hockey så tog jag in honom i ridhuset och började träna honom, från marken. Vilket han gärna gjorde. Lydig från svans till nosspets. Med stora, mörka, snälla ögon. Helt röststyrd och uppmärksam på minsta kommando.
"Han går ju förjäkla bra." konstaterade stallägaren som nu totalt missat hockeyn till förmån för att hålla ett vakande öga på en harmlös ponny, och en något sammanbiten ägare.
Och sedan var det bara att plocka in Världens Snällaste Teletubbie, som vandrade som den vänligaste lilla ponny ever existed, till sin lilla box, för kvällen.
Ja. Det var den dagen. Det...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar