Det löser sig

 
I helgen så städade jag ur det lilla huset jag bott i under tiden som jag letade en etta i stan. Det kändes lite tråkigt att säga hej då till huset men det blir billigare med ettan. Jag har börjat prata med exet om bodelning nu när känslorna lagt sig lite för oss. Det ser ut som att jag kan få bra hjälp med att införskaffa möbler hem till mig. Så det är hoppfullt.

Jag tror inte jag sovit åtta timmar på en natt sedan sex veckor. Har ständigt känt mig lite uppskruvad och har haft svårt att få ro i kroppen. Vilken resa jag gjort denna vår... Flytta. Bo tillfälligt på olika ställen. Fixa banklån, åka på budgivningar och förlora gång efter gång, få ångest över bostadsmarknaden, sörja relationen. Sörja sambon och att vi inte fick ihop det, hur mycket jag än försökte.

Sedan har jag stått här, mitt i livet, halvrisig, utmattad och osäker på framtiden. Det finns inget så jobbigt som att vara osäker på framtiden. Kommer jag att bli ensam? Kommer jag att må dåligt? När kan jag sova som vanligt igen? Kommer jag att orka lita på någon igen? Kommer jag att orka krama någon igen? Vänta på någon igen? Vara öppen för någon igen? Planera framtiden med någon igen?
.

Så blir jag, mitt i allt, uppletad och uppraggad med helikopter. Det är nästan lite taskigt.

Hur blir man inte svag för piloten, liksom? Det går ju inte att INTE bli svag för piloten.
 
"Alltså, du plockar ju mig i ett ganska lättraggat läge." sa jag senast jag klev in i helikoptern, den gången han plockade upp mig utanför mitt hem.
"Lättraggad?! Det är väl det sista du är?! Vet du hur mycket det här kostar?!" skrattade han.
 
 

 

Men det är kanske inte så illa.

Det kanske blir bra ändå.

Sakta kryper sig lugnet på igen, och i natt så sov jag faktiskt riktigt gott.

Livet löser sig.

Det är förändring.

 
.
 
 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer