Ingen ångest, bara pirr
Idag smög jag mig fram och tittade på helgens träning. Ryttaren red så fint och hennes häst var så vacker. Så lydig. Jag fotograferade henne lite. Sedan upptäckte tränaren mig. Han avbröt sig i passet och kom glatt springandes till mig. Alltså verkligen springandes. Jag fick ett brett leende, en stor kram och en puss på kinden.
"So good to see you! How are you?! When will you ride for me again?!" sa han glatt.
Jag blev jättegenerad. Jag tittade lite förläget i marken och jag fick dessutom inte igång min engelska, men han joggade tillbaka och fortsatte kursen för det fina ekipaget på ridbanan.
Men lite bättre kändes det. Lite. Kanske. Tränaren kan ju inte komma springandes om han tyckte att jag och Galishimo var hopplösa att jobba med. Efter kursen tagit slut, och tränaren åkt, så tog jag ut Galishimo själv för att rida honom på uteridbanan.
Galishimo hade en dålig dag. Åtminstone i mina ögon. Det kan hända att Galishimo själv tyckte att han hade en bra dag. Han drog iväg i full fart med mig på ryggen och i vild och okontrollerad galopp. Det blåste nämligen och buskarna rörde sig och tydligen blev han livrädd emellanåt. Varje gång blåsten drog igång ett prassel i buskarna, så blev han livrädd.
Och för första gången någonsin så blev inte JAG särskilt rädd.
Lite rädd, förståss. Det är aldrig kul att sitta på en vilt galopperande unghäst som man inte riktigt lyckats rida in ännu. Och så var vi ju utomhus sent på kvällen, och ingen skulle direkt sakna mig om jag inte kom hem ikväll. Ifall det hände en olycka.
Men bortsett från detta. Så. Ja. Det pirrade lite i magen men ingen ångest vällde över mig. Bara pirr.
Det kändes nästan overkligt. Är ridrädslan nästan helt borta alltså? För varje gång han blev rädd och drog iväg, så kände jag mig lite tryggare efter att jag löst situationen. Lite bättre. Självförtroendet växte. Jag kan ju det här. Jag fixar ju det här.
Jag är ju inte ens i närheten av att falla av.
. .
"So good to see you! How are you?! When will you ride for me again?!" sa han glatt.
Jag blev jättegenerad. Jag tittade lite förläget i marken och jag fick dessutom inte igång min engelska, men han joggade tillbaka och fortsatte kursen för det fina ekipaget på ridbanan.
Men lite bättre kändes det. Lite. Kanske. Tränaren kan ju inte komma springandes om han tyckte att jag och Galishimo var hopplösa att jobba med. Efter kursen tagit slut, och tränaren åkt, så tog jag ut Galishimo själv för att rida honom på uteridbanan.
Galishimo hade en dålig dag. Åtminstone i mina ögon. Det kan hända att Galishimo själv tyckte att han hade en bra dag. Han drog iväg i full fart med mig på ryggen och i vild och okontrollerad galopp. Det blåste nämligen och buskarna rörde sig och tydligen blev han livrädd emellanåt. Varje gång blåsten drog igång ett prassel i buskarna, så blev han livrädd.
Och för första gången någonsin så blev inte JAG särskilt rädd.
Lite rädd, förståss. Det är aldrig kul att sitta på en vilt galopperande unghäst som man inte riktigt lyckats rida in ännu. Och så var vi ju utomhus sent på kvällen, och ingen skulle direkt sakna mig om jag inte kom hem ikväll. Ifall det hände en olycka.
Men bortsett från detta. Så. Ja. Det pirrade lite i magen men ingen ångest vällde över mig. Bara pirr.
Det kändes nästan overkligt. Är ridrädslan nästan helt borta alltså? För varje gång han blev rädd och drog iväg, så kände jag mig lite tryggare efter att jag löst situationen. Lite bättre. Självförtroendet växte. Jag kan ju det här. Jag fixar ju det här.
Jag är ju inte ens i närheten av att falla av.
Vildaste busponnyn!
. .
Kommentarer
Skicka en kommentar