Att rida utan tränare

Jag tappade verkligen självförtroendet med mig och min häst efter kurstillfället för en månad sedan. Jag har känt mig så dålig sedan dess, och otillräckligt med Galishimo. Motivationen har inte legat på topp.

"Du borde träna för den här andra instruktören i stället." säger vänner. Eller "Du borde träffa en parelli-instruktör" eller "Du borde rida ut oftare." eller "Du borde gå en kurs i akademisk ridkonst" eller "Du borde prova på Westernridning."

Ingen, inte en enda person, har sagt till mig
"Du borde göra det som gör dig glad. Vad tycker du är roligt?"

Det som är roligt är faktiskt att träna ensam. Helt ensam. Utan att en enda person talar om för mig vad jag ska göra. Eller talar om för mig vad som blir fel. Eller som talar om för mig hur min häst är. Eller som talar om hur JAG är.

Det första tränaren sa när han såg min häst senast, var att min häst verkade enkel och lugn för att han stod stilla. Ja. Han står stilla för att jag tränade honom att stå stilla i tre månader. Enbart. Han fick stå stilla och jag tränade upp och avsittning, ni minns? Han stod och stod och stod. Jag klängde upp och ned. Vecka ut och vecka in. I en oändlig historia. Nu har jag en stensäker häst som gärna står stilla, och står stadigt som en sten, när jag ber honom. Men det betyder inte att han är lugn, stabil eller lätt. Det betyder bara att vi tränat på det! Hur förklarar man det för en tränare utifrån? Som inte varit med? Som bara rycker på axlarna och säger att hästen verkar ha lätt för sig, att stå stilla.

Så här såg det ut för sju månader sedan. Jag var livrädd. Jag tränade Galishimo på att stå stilla. Han var dessutom expert på att ta av sig sitt huvudlag, så jag fick fästa huvudlaget i hans gula grimma så att jag plötsligt inte satt på en häst utan träns och utan möjlighet att varken stoppa eller styra. Men han lyckades ta av sig tränset ändå. Flera gånger. Det var sju månader sedan. Såklart vi går framåt. Utan tränare.