Bättre än att sitta hemma





Helikopterpiloten, som bjöd mig på en helikoptertur förra helgen, tyckte att jag skulle hänga med och paddla lite fors-kajak. Ja det kan man ju. Låter ju bättre än att sitta ensam i en tom etta utan möbler och fundera på hur livet gick så här.

Mest fotograferade jag Piloten och några jätteduktiga tjejer som verkligen lekte med forsen och strömmarna. En tjej låg på världsmästarnivå och såg ut att kontrollera forsen mer, än tvärtom. Hon och en annan tjej visade mig en liten barack full med utrustning och gav mig allt jag behövde för att pilla runt själv med en kajak. Jag skvittrade lite försiktigt runt. Där det var lugnt vatten. Lite efter kanten. Fram och tillbaka, försökte få kontroll över den lilla kajaken. Jag blev ivrigt påhejad över denna fantastiska prestation...

Efteråt så blev jag lite nyfiken på att bli bättre. Eller nyfiken på vatten. Jag tyckte ju om att simma utomhus med våtdräkten, när jag tränade triathlon. Innan jag träffade exet. Kanske borde jag leta upp våtdräkten igen. Det kanske vore kul att plocka upp simträningen i öppet vatten igen, om än jag inte tänker tävla. Och att cykla. Min racercykel. Min Columbus Pinta. Vart är den? Jag måste åka till exet och hämta den cykeln. Fräscha upp den lite. Ta en liten tur. Bara några mil med den, det vore roligt.

Det är mycket som vore roligt. Nu när jag tänker efter.

"Men du..." sa jag till Piloten när han skulle köra mig hem från paddlingen.
"Kan du köra en liten omväg innan du släpper av mig? Du måste träffa en jättetrevlig kille!"
Det ville han. Och så stegade vi iväg i Gummark och så pekade jag stolt på den lilla araben med bläs ute på ängen.
"Där är han! Ljuset i mitt liv!" utropade jag. Påtagligt stolt.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer