Och nu då?


Jag åkte till exet och hämtade lite mer prylar. Bland annat fler träningskläder och mina cyklar. Taxen hoppade jämfota av glädje att se mig. Jag lyfte upp den ivrigt skuttande kroppen och kramade och kramade. Och kramade. Jag grät floder och hon slickade mig glatt i ansiktet och viftade så häftigt på svansen att hon skruvade på hela kroppen. Sedan satte hon sig bestämt vid ytterdörren och pekade med nosen mot dörren.
"Jag kan följa med dig. Det går bra." såg hon ut att säga med sin strävhåriga lilla taxkropp. Hela kroppen värkte av saknad.

Jag grät, och exet drog ned kepsen över ansiktet och begrundade tyst kaffekoppen för att slippa känna för mycket.



Det gör så ont i hela kroppen och det kändes så meningslöst och hopplöst när jag åkte. När jag ens Nuddar vid tanken på att jag flyttade 70 mil för honom, i tron om att det äntligen var min tur att skaffa familj och barn, så vrider själen liksom ihop sig som en disktrasa. Vilket misslyckande det blev. Hur optimistiskt man än tänker på det så blev det ändå ett misslyckande.

"Och resten av livet då? Jag har 50 år kvar att leva. Vad ska jag göra med de åren? Va?" tänkte jag när jag körde därifrån. Jag var bara hemma i några minuter innan det kröp i kroppen och jag åkte till stallet i stället. Sent på sommarkvällen.



Galishimo låg i sin koja och jag kunde pussa och krama honom hur mycket jag ville,  när han låg där. Fina, fina Galishimo. Rödgråten och trött var jag och han bara låg kvar där på marken, och vände sitt kloka huvud mot mig, och blåste luft mot mig. Sedan bad jag honom kliva upp och följa med in till stallet. Jag red honom lite på uteridbanan i kvällssolen. Ensam. Jag försökte trava igen.
"Can do. Can absolutley do. I fix." sa Galishimo och travade på, klart mindre tveksam än tidigare. Han hade mer energi i steget och var mycket mer entusiastisk. Då är han alltså inte sjuk i alla fall, när han ligger och gosar med mig i halmen. Han kändes tryggare. Han börjar växa upp.

Han var bara tvungen att tänka efter några gånger. Om det var säkert att trava där ute.




Så fick jag ett brett leende på läpparna igen. Det höll i sig resten av kvällen.

Kommentarer

  1. Anonym25 juni 2013 kl. 19:32

    Vad skulle vi göra utan våra helande hästar? :-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer