Vi kommer att fixa det här!

 

Det har känts så tufft med Galishimo ett tag nu. Ända sedan kurstillfället för snart en månad sedan så har han känts explosiv och osäker. Han blev uppskruvad och bockade, som ni minns.

 

 

 

 

Några dagar senare bytte han taktik och vägrade gå framåt och vägrade definitivt att trava. Hela tiden gick han i någon slags spänd, hög, trippande form med putande rumpa, likt en get. Som om han tittade på molnen. Ingen bild på det, dock. Det räcker med att uppleva eländet, jag vill inte föreviga det. Och han gick definitivt inte åt samma håll som jag styrde. Absolut inte. Det kunde ju vara farligt. Att gå överallt. Bäst att hålla sig så nära utgången som möjligt.

 

Men ikväll var jag ju ute själv med honom, ute på ridbanan. Och till min stora förvåning så var han rätt så trevlig, faktiskt. Lite tveksam var han, och han frös fast två gånger och vägrade trava, men annars så gick han på ett ungefär dit jag styrde. På ett ungefär, alltså. Den fantastiska "get-formen" infann sig för det mesta, men även den här runda, lite lägre formen glimtade fram då och då. Som på bilden nedan.

 

Men det allra mest häpnadsväckande med honom just idag, var att jag aldrig var rädd. Inte en enda gång betedde han sig oberäknerligt eller jagade upp sig. Lite tveksamt, bara. Vi var helt ensamma och jag pratade med honom, kliade honom, och berömde honom. Efter passet blev jag full av energi och kände mig så hoppfull. Vi kommer att fixa det här. Ge oss bara tid!