Livet är förändring

Efter dagens ridtur i snö och blåst så kunde jag inte låta bli att fantisera om att skotta fram transporten ur snön och mörkret, och bara testa köra, bara litegrann. Men jag kände mig osäker på hur man fäster transporten korrekt och vad som är viktigt att tänka på. Och det kanske inte är ultimata förhållanden att försöka få fram transporten från snöhögen just ikväll när det är kallt, beckmörkt och underkylt regn...  Just då klev Veronica in i stallet och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hjälp. Veronica är en av de i stallet som oftast är ute med sin häst på träning och jag har sett henne både backa in och koppla på sin hästtransport självständigt. "Alltså om du har tid får du jättegärna visa mig lite bra saker att tänka på.. Om du har tid, alltså?" frågade jag och Veronica svarade "Självklart!" och så gick hon all in . Vi gick igenom hur man fäster transporten, vad som är viktigt att tänka på, och sedan så körde vi in i stan med den tomma transporten

Jag är verkligen överlycklig över bilen! MIN bil! Jag ha gått ned till garaget flera gånger och tittat på den. Den är välanvänd och sätena är nötta men jag älskar den!! Jag lånade den ju i somras och sladdade ridbanan med den och önskade ju redan då att jag skulle få köpa den. Den är inte ny, den har gått en massa mil, men det passar mig väldigt bra i mitt liv just nu. Jag vill förresten inte ha en sprittans ny bil när jag åker runt i gruset och leran och sladdar ridbanor. Jag vill ha just den där bilen. Sedan har jag försökt tänka på vad jag skulle unna mig nu när jag har lite mindre ekonomisk press på mig, men det är svårt att "släppa den mentala handbromsen" märker jag. Jag tittade på gymkort men tyckte att det var för dyrt. Jag har tittat på ridkläder men fick samma känsla även där. Att gå i affärer och nöjestitta på kläder har jag vant av mig vid, för länge sedan. Jag har ju funderat på en projektor så man kan se film på ena väggen i min etta men det känns som något

Jag har ju promenerat en timme varje morgon innan frukost, ett par dagar i veckan, sedan oktober eller november. Det har varit mörkt redan från start och jag har förlitat mig på gatubelysningen. Jag brukar vandra mellan sex och sju på morgonen, med en bra ljudbok eller bra musik i öronen. Det har varit en behaglig rutin, har jag varit tidig på morgonen så har jag hunnit besöka solariet under promenaden och sola en liten stund innan den sista promenadsträckan hem. Men de senaste veckorna har det ju börjat bli ljusare och ljusare. Först såg man bara en liiten, liten ljusrand i horisonten men nu har solljuset börjat stiga markant. Det känns nästan som magi. Eller det kanske till och med är magi. jag skulle aldrig ha uppskattat soluppgångarna så här mycket om jag inte vandrat i mörkret, innan...

Jag tog en kvällsritt med Galishimo ensam just när solen höll på att gå ned. Vi red efter Varnvägen och han var glad, positiv och väldigt tittig och lite hoppig. Men verkligen hanterbart hoppig.  Det finns väldigt många olika sätt att vara hoppig på om man är en arab, och nu var det lätta små skutt och inte avancerade akrobatiska skutt. Vi undvek att skritta och travade och galopperade lite för att han skulle tänka framåt och inte försöka vända hem. Han tyckte det hela var ohyggligt spännande. Han gick inte mer än femton meter utan att raskt byta sidospår på vägen eftersom han såg en kvist eller snöklump som han behövde akta sig för. Han bröt ihop och vägrade passera en bajshög. Han drog ihop sig och backade ned i diket för att slippa konfronteras med denna ondska. Så då fick jag kliva av, leda honom förbi bajshögen ("Aha! Det var bara Bajs! Vänta så måste jag stanna och lukta...") och sedan sätta mig upp igen när vi passerat den. Jag kände mig ganska trygg med honom trots de

Dagen startade långdraget i sängen. Jag åt frukost länge i sängen och tittade på Göteborg horse show, tills det lite oväntat plingade i mobilen. Och ja. Jag överdrev inte. Jag blev lite chockad. Jag har sparat i flera år. Jag har inte haft blommor i mitt fönster på nästan två år. Jag har cyklat till arbetet sommartid för att spara pengar. Jag har knappt köpt mig några nya kläder alls utöver de nödvändiga. Jag har skippat nyårsfiranden och andra högtider. Jag har tackat nej till luncher ute med kollegorna. Jag har köpt billigaste tänkbar mat mest beståendes av kyckling och ris. Jag gick till min förtvivlan back i höstas en månad, för att jag klippte av mig håret och köpte en varm kofta. Mamma har bjudit på handkräm och en produkt till mitt hår eftersom jag vägrat köpa sådant själv, men ändå velat ha. Jag har pillat med marginalerna samtidigt som jag skött Galishimo. Och Galishimo har, med mindre medkännade manéer, förstört vintertäcken på löpande band. Det lilla ondskefulla hjärteg

Några saker går inte så bra nu. Jag är ganska slutkörd. Jag har haft en period på tio dagar som har varit Mindre Roliga Tio Dagar. Men efter tio dagar kom jag igång igen och börjar känna lite hopp om livet. Och livet är ju inte så tokigt nu. Jag har gått ned sju kilo och känner igen min kropp igen. Muskler kommer snabbt, eller så försvinner de aldrig riktigt. Rörelse skänker mig alltid lugn och balans. Jag mår på ett vis bättre än någonsin just nu, tror jag. Jag har bra rutiner, bra vänner, det går bra med hästen. Det är också skönt att jag inte har någon pojkvän för när jag tittar i backspegeln så sover jag aldrig bra när jag har haft pojkvänner. Jag har ständigt en liten sömnbrist som gnager på mig då. Och det är skönt att slippa. Att vakna utvilad, månad efter månad, ger livet lite extra gnista. Dock är det slut på söta bilder på mina tår mot vågen. För min vänstra stortånagel protesterar mot löpträningen och har bestämt sig för att släppa greppet. Så nu är nageln sådär hal

Galishimo har ju vilat en vecka så det var säkrast att promenera med honom en timme innan jag satte mig upp. Jag hade med mig Katarina och Ivonna. Galishimo var snäll och så lyhörd och uppmärksam att han fick gå lös och finula för sig själv, före oss. Har man kommit på inkallning hela hösten och vintern får man gå för sig själv lite korta stunder, det var dealen. Han är ju alltid lugn och fin när han har mig på marken. När jag väl satte mig upp, en timme senare, så försvann jag ju plötsligt för Galishimo, så då var det skrik och panik för att få honom att lämna stallet, men sedan gick han på. Vi träffade en gammal farbror och han sade på bred norrländska att den där grå lilla hästen verkade "koxut". "Vad är koxut?" frågade jag. "Ja, sådär stirrig. Man ser ju redan på 100 meters håll att han är orolig." skrattade gubben. "Du har ett hästöga, märker jag!" svarade jag och menade det. Sedan så red jag vidare på min häst som fortsatte vara