Livet är förändring

Tränaren märkte snabbt att Galishimo är för smart för att jobba på samma övning mer än två gånger. Då gör han övningen själv på rätt plats och lär sig inte följa mina hjälper eller vänta in mig. Jag har också märkt det och försökt att åtgärda det lite halvdant med att få honom att vänta in mig mer. Men tränaren föreslog att jag skulle testa att hela tiden överraska och byta håll slumpartat i vändningarna och försöka förekomma Galishimo när jag rider. Vilket är lite roligt. Men det ser kanske inte så vackert ut. Typ "Kyras fyrkant" som den där tidigare övningen heter som jag visade en bild på blir "Kattas labyrint" eftersom jag byter riktning slumpartat. Så jag måste hela tiden klura och överraska i ridningen. Han ska aldrig veta vad som väntar. Så nu har jag lagt in slumpartade galoppfattningar här och var också. Vändning med bogen, galopp åt ena hållet, trav, vändning i slumpartad riktning, några galoppsteg till och så vidare. Galishimo verkar i alla fall

Jag och Galishimo pillar vidare med övningarna som vi fick från tränaren. Det är verkligen annorlunda i jämförelse med hur jag ridit hittills. Jag har ju jobbat mycket med att hålla honom lång och låg och med bra påskjut i bakvagnen och lite böjd som en banan efter spåret. Som punkt 7 och 2 här nedan på bilden. Jag har böjt honom i svängarna och försökt få honom någorlunda lika musklad åt båda hållen. Tränaren tyckte att det var ett utmärkt arbete och att det var dags att släppa detta och göra annat. Och det gör vi. De flesta övningar nu för tiden handlar om att kontrollera bogarna med små hjälper och att han ska springa rakt fram utan att böja sig åt någondera håll. Ingen mer banan. Nu ska han vara rak och bara vara mjuk och smidig med bogar och framben när han vänder. Som hästen som vänder på punkt 3, 4 och 5. Rent praktiskt har vi inte så svårt för oss, enligt tränaren. Galishimo är mjuk och fin i kroppen. Han är lyhörd och har inga låsningar och han har inga fysiska problem

Det går faktiskt lite framåt med Galishimo. I små små steg som man nästan inte märker om man inte jämför med ett år tillbaka. Midsommaraftonen stack jag ut med honom på en egen ridtur och tyckte faktiskt att det var den bästa vi varit på. Till att börja med så var han så avspänd i kroppen att jag väldigt tryggt kunde ge honom helt lösa tyglar och låta honom lulla på i skritt. Det känns rätt så ovanligt för att vara oss. Jag behöver ofta annars tygelkontakt och parera lite med sitsen och benen eftersom han brukar småskygga för lite allt möjligt. Jag kunde slappna av och titta mig omkring och njuta av vädret och fåglarna. Nästa stora upplevelse var att vi mötte både traktor och bil utan problem. Jag satt av eftersom Galishimo alltid blir tryggare om jag står med honom på marken. Ofta  brukar han ju bli så i gasen av dessa trafikerade möten att jag inte vill sitta upp igen, utan vi brukar gå hem. Men inte denna gång! Han stod lugnt och tittade på traktorn med den stora räfsan som brumma

Janne gengäldade ju tjänsten genom att ta bilder på mig och Galishimo nu, efter att jag fotograferat honom. Det var uppskattat! Vi red lite på ribanan först, men eftersom Galishimo verkade så lugn så red jag även lite utanför ridbanan för att få bra bilder. Vi galopperade lite fram och tillbaka på en grusväg och jag fick verkligen känslan av att Galishimo tyckte det var jättekul. Från början var han spänd och orolig och skyggade lite men den sista vändan visste han precis vad han skulle göra. Jag trodde att han skulle vilja spurta efter varje gång vi  vände hemåt; han kan få en väldigt hemlängtan när man byter färdriktning, men nu är han tydligen för tjock och däst för att orka spurta någonstans alls. Leve grönbetesmagen!

Elin har ju som sagt fått en kotkompression av Galishimo, där i april. Och nej, hon är inte helt på fötterna ännu. Hon är fortfarande strålande positiv men man märker att hon börjar bli lite sliten av att inte vara smärtfri ännu, och att inte kunna göra det hon vill. Det är ju sommar. Det är festivaler. Hon älskar att hänga med vänner. Det är jobbigt att se en nära vän kämpa på så mycket som hon gör i vardagen och särskilt jobbigt är det när det är min häst som orsakat det.  Elins röntgenbild på kotkompressionen Tur att Elin är Elin i alla fall. Hon är inte arg eller besviken på varken mig eller Galishimo. Sedan blir hon ju frustrerad över att hon har ont men det verkar alltid gå över väldigt snabbt. Hon längtar fortfarande efter att rida igen och jag har väl börjat inse att Galishimo förtjänar att få en medryttare med tiden igen, i alla fall vid några enstaka tillfällen. I början ville jag ju inte låta någon rida honom och jag har inte vågat släppa upp någon på honom. Men d

Fotografering är aldrig tråkigt, och det spelar verkligen ingen roll vem man fotar och vilken nivå de är på. Alla bilder blir intressanta om man bara anstränger sig lite och är beredd att försöka fånga vad som är speciellt för just detta team. Här kommer Janne och Alladin!

Den där transporten. Jag ångrar att jag köpte den. Lite. Jag ångrar LITE att jag köpte den. Det blev lite krångligare i verkligheten än vad det var i min fantasi. Som att hitta en gummimatta till den. Det trodde jag man kunde lösa på en kvarts surfande men det gör man ju inte, eftersom alla andra också renoverar sina transporter på sommaren. Så de flesta lager med gummimattor var slut. Till slut fann jag en firma som kunde skicka en matta. Tyvärr kommer den inte förrän i slutet på juli så det kommer inte att hända något med transporten innan dess. Men mattan är beställd! Den kommer! Min pappa överraskade mig stort med att erbjuda sig att köpa mattan, så jag kommer bara att behöva betala frakten på den! Väldigt roligt känns det! Pappa har aldrig varit särskilt intresserad av hästar och jag tror han har haft lite svårt att sätta sig in i vad jag egentligen håller på med som är så viktigt där i stallet. Men nu börjar han förstå att Galishimo ÄR viktig. Så jag märker att jag får me