Livet är förändring

  Pinsamt kanske, men den f.d. multisportaren, f.d. Triathleten, f.d. Fallskärmshopperskan som gjort En  Svensk Klassiker, som även ridit in ett arabiskt fullblod, just HON är ganska nyfiken på att lära sig sticka. Jag förstår mig inte på min egen personlighet. Kanske är jag lite prestationstrött. Inte bara relationstrött alltså. Jag tänker att det skulle vara mysigt att sitta framför tv:n och pilla på lite. Jag kan tänka mig vilka i min kompiskrets som tycker jag börjat bli fjantig, men... Ja. Ändå.

Jag kommer nog generellt att läsa en hel del böcker ett tag framöver. Så fort jag tänker på taxen så får jag skuldkänslor och känner mig som världens största idiot och vill bara gråta. Men man kan ju inte hålla ihop en relation för taxens skull. Om än det är ett gott skäl, så är det kanske inte tillräckligt.   Eventuellt inte.       Nu kommer jag att nerda ohämmat, framöver. Jag brukar inte gilla thrillerböcker men Triologin om Viktoria Bergmans svaghet, är inte dålig. Författarna (plural!) har en förmåga att beskriva hemskheter utan att skriva om den faktiska hemskheten, utan bara kontexten på ett sådant sätt att man blir berörd och tagen ändå.    Nu är jag på den sista delen, av Viktoria Bergmans svaghet: Pythians anvisningar. Efter jag avslutat triologoin ska jag läsa den lovprisade boken "Little Bee". Sedan vill jag hitta någon hästbok också. Kanske något naivt och lite glättigt från Marian Keyes, kan hända... Jag har ett trängande behov av att småpy

Nu har jag bott en vecka "hemifrån". Jag åkte förra söndagen och har bott lite där det gått att bo. Jag har behövt fundera lite. Efter en vecka så hade tre vänner med gemensamma krafter fixat ett litet hus för mig att hyra, en tv och lite möbler. Så jag kunde bo där. "Slappna bara av, vi ordnar det här. Du behöver inte göra något." sa en kompis när jag oroligt började prata om lastsläp och dragkulor och bensinpengar. "Vill du ha gardiner?" frågade dom till och med, men då ruskade jag på huvudet. De behöver inte slita ihjäl sig. Det här är ju mitt val. Finaste terven får bo hos pappa och Kristina så länge. Taxen tillhör exsambon, och det brände i hjärtat att plocka upp den strävhåriga, varma lilla taxkroppen, och pussa henne hej då, så mycket jag kunde. "Jag får säkert vara hundvakt åt dig, i framtiden!" sa jag till henne. Eller kanske sa jag det till mig själv, mest. Hej då, sötaste...     Pappa och Kristina sa att de med gläd

En tråkig sak som verkligen plågat mig de senaste månaderna är drömmarna jag bar när jag flyttade hit. Jag sade upp mig från mitt arbete, sålde mitt fina hem vid hamnen, och gav bort nästan alla mina möbler till Röda Korset. Jag var 30 år och jag flyttade 70 mil och lämnade mina vänner och mitt gamla liv, för att börja mitt nya liv med sambon i Västerbotten. Jag drömde om förlovning och giftemål. Jag drömde om att äntligen få bo i ett hus, på riktigt. Kanske en hästgård, eller i närheten av en hästgård? Jag drömde om att bära ett barn i magen och jag drömde om en stabil vardag. Jag drömde om gräsmatta och jag drömde om att få plantera lite plantor i jorden och låta dem växa. Han pratade ofta om att vi borde åka utomlands, då jag knappt aldrig varit utomlands i hela mitt liv. En solsemester, pratade han om. Ofta. Och att förlova oss. Två år har gått och ingenting har hänt. Jag har varit inneboende i min sambos tvåa sedan dess. Men ingenting har hänt. Ingen förlovning. Inget giftemål.

"E n fröjd att se dig, Katarina, du var en av de som gav mig ett leende på läpparna:) och underbar liten häst du har" skrev tjejen, som var arrangör för kursen, till mig, idag. Jag började blinka lite för att slippa gråta IGEN. Och jag kände en klump i halsen. Igen. Jag känner mig så stolt över honom. Och stolt över mig, som vågade utmana mig själv. Jag vågade visa både mig och hästen, i ofärdig form.   "You have a very easy horse, but you need to work him hard with a lot of training. He has too much mental -and physical energi, to be treated as a baby." .

Är jag tjejen som bangar? Nej, jag är inte tjejen som bangar. Även om det kostar både pengar och värdighet. Det är nämligen så att en väldigt känd dressyrinstruktör från Portugal håller dressyrlektioner en gång i månaden i vårt stall. Se bild ovan. Kvinnor vallfärdar till honom med sina hästar och han kan allt inom Den Högre Skolan och lite mer avancerad dressyr. Nu råkade någon tvingas avboka sin privatlektion och arrangören frågade om jag och Lilla Pellefant ville rida för en riktig storskrällare. "Ja" sa jag, och tittade tveksamt på Snurre Sprätt, som för tillfället gjorde crazy eyes och tuggade frenetiskt på bettet. "Jag har inga pengar, bara." Fortsatte jag. "Äh, betala när du har råd!" Sa arrangören och log vänligt åt mig. Nej. Jag kan ju inte banga. Så plötsligt satt jag där, på Galishimo, inför ett engelsktalande proffs. Med min westernsadel. Som kanske inte passade så bra för tillfället. Lite otippat sådär. Jag var sjukt nervös. In

Jag har börjat jobba med galoppen nu när jag rider. Jag tycker uppriktigt att det är skitläskigt. Precis som skritten var skitläskig, och traven var lite lätt läskig, så är nu galoppen ytterligare en mental tröskel för mig att komma över. Sedan rider jag ju faktiskt ett väldigt känsligt arabiskt fullblod, med väldigt mycket energi. Han är en dramatiker, inte en ridskoleponny. Och han har inte fyllt fyra år ännu. Tur att han alltid stannar på Ptro! För det var vad jag skrek. Efter fyra väldigt obalanserade, vingliga och energiska galoppsprång. PTRO!!! Genast fryser det arabiska fullblodet till sten och stannar upp mitt i språnget och höjer huvudet och tittar på mig, där jag sitter på hans rygg. Han stannar omedelbart, utan en sekunds fördröjning. Precis som han alltid stannat när jag sagt till. "Duktig häst." Säger jag förnöjt. Med pulsen uppe i 170 slag per minut och med rosiga kinder. "Välsignade unghäst." Lägger jag tacksamt till. Som lyder så fint. Jaja. Ge