En vecka avklarad
Nu har jag bott en vecka "hemifrån". Jag åkte förra söndagen och har bott lite där det gått att bo. Jag har behövt fundera lite.
Efter en vecka så hade tre vänner med gemensamma krafter fixat ett litet hus för mig att hyra, en tv och lite möbler. Så jag kunde bo där.
"Slappna bara av, vi ordnar det här. Du behöver inte göra något." sa en kompis när jag oroligt började prata om lastsläp och dragkulor och bensinpengar.
"Vill du ha gardiner?" frågade dom till och med, men då ruskade jag på huvudet. De behöver inte slita ihjäl sig. Det här är ju mitt val.
Finaste terven får bo hos pappa och Kristina så länge. Taxen tillhör exsambon, och det brände i hjärtat att plocka upp den strävhåriga, varma lilla taxkroppen, och pussa henne hej då, så mycket jag kunde.
"Jag får säkert vara hundvakt åt dig, i framtiden!" sa jag till henne. Eller kanske sa jag det till mig själv, mest.
Pappa och Kristina sa att de med glädje, GÄRNA hade en tolvårig och gråhårig liten terv i hasorna, tills jag kommit på fötter igen. Jag åkte till dem och lämnade henne i lördags. Hon får nu bo hos dem ute i skogen och hon får springa ut och in som hon vill, ur huset, då det inte finns några trafikerade bilvägar i närheten. Hon har hunden Rambo där också, och en katt. Och pappa och Kristina. Och torkad blodpuddig. Kristina köper blodpudding, skär upp dem i små bitar, och stoppar i ugnen. Så de blir hårda och krispiga. Kiara älskade dem. Pappa och Kristina peppade mig genom att visa mig olika IKEA-lösningar och hur jag skulle kunna bo i framtiden. De är så rara.
Jag har knappt träffat dem sedan jag flyttade hit. Kanske två gånger på två år. Vilket jag skäms lite över. Nu står de där, glada och muntra, med öppna famnar och är redo att hjälpa till med vad som än behövs.
"Jag kommer alltid att vara din pappa och jag kommer alltid att ställa upp för dig." sa pappa, flera gånger. Mamma ringer också och vill hjälpa till.
Jag är ganska orolig över min ekonomi och att köpa ett nytt hem. Igen. Men det ska lösa sig. Det löser sig alltid. Jag får leta på blocket och spara till IKEA-möbler, och inte ha så bråttom. Ja, jag måste ju skaffa ett hem också. Veta vart jag ska bo.
Terven såg i alla fall nöjd ut. Fast jag grät floder när jag lämnade henne kvar där och åkte på söndagmorgonen.
Sedan installerade jag mig i ett väldigt spartanskt litet hus. Med väldigt spartansk, ihoplånad, inredning. Som mina vänner fixat ihop på helt eget bevåg. Och så andades jag ut. Här får jag bo tills jag hittat en egen bostad som passar mig bättre.
Jag förstår ju att det märks att jag utelämnat information i bloggen. Jag kan ju inte skriva i detalj om omständigheterna, då jag inte kan, eller vill, lämna ut andra personer på bloggen. Det finns ju alltid två sidor av en historia och jag vet inte vad som är riktigt eller mest rätt. Jag sitter inte på några sanningar.
Men jag behöver flytta.
Det behövs.
.
Efter en vecka så hade tre vänner med gemensamma krafter fixat ett litet hus för mig att hyra, en tv och lite möbler. Så jag kunde bo där.
"Slappna bara av, vi ordnar det här. Du behöver inte göra något." sa en kompis när jag oroligt började prata om lastsläp och dragkulor och bensinpengar.
"Vill du ha gardiner?" frågade dom till och med, men då ruskade jag på huvudet. De behöver inte slita ihjäl sig. Det här är ju mitt val.
Finaste terven får bo hos pappa och Kristina så länge. Taxen tillhör exsambon, och det brände i hjärtat att plocka upp den strävhåriga, varma lilla taxkroppen, och pussa henne hej då, så mycket jag kunde.
"Jag får säkert vara hundvakt åt dig, i framtiden!" sa jag till henne. Eller kanske sa jag det till mig själv, mest.
Hej då, sötaste...
Pappa och Kristina sa att de med glädje, GÄRNA hade en tolvårig och gråhårig liten terv i hasorna, tills jag kommit på fötter igen. Jag åkte till dem och lämnade henne i lördags. Hon får nu bo hos dem ute i skogen och hon får springa ut och in som hon vill, ur huset, då det inte finns några trafikerade bilvägar i närheten. Hon har hunden Rambo där också, och en katt. Och pappa och Kristina. Och torkad blodpuddig. Kristina köper blodpudding, skär upp dem i små bitar, och stoppar i ugnen. Så de blir hårda och krispiga. Kiara älskade dem. Pappa och Kristina peppade mig genom att visa mig olika IKEA-lösningar och hur jag skulle kunna bo i framtiden. De är så rara.
Jag har knappt träffat dem sedan jag flyttade hit. Kanske två gånger på två år. Vilket jag skäms lite över. Nu står de där, glada och muntra, med öppna famnar och är redo att hjälpa till med vad som än behövs.
"Jag kommer alltid att vara din pappa och jag kommer alltid att ställa upp för dig." sa pappa, flera gånger. Mamma ringer också och vill hjälpa till.
Jag är ganska orolig över min ekonomi och att köpa ett nytt hem. Igen. Men det ska lösa sig. Det löser sig alltid. Jag får leta på blocket och spara till IKEA-möbler, och inte ha så bråttom. Ja, jag måste ju skaffa ett hem också. Veta vart jag ska bo.
Terven såg i alla fall nöjd ut. Fast jag grät floder när jag lämnade henne kvar där och åkte på söndagmorgonen.
Sedan installerade jag mig i ett väldigt spartanskt litet hus. Med väldigt spartansk, ihoplånad, inredning. Som mina vänner fixat ihop på helt eget bevåg. Och så andades jag ut. Här får jag bo tills jag hittat en egen bostad som passar mig bättre.
Jag förstår ju att det märks att jag utelämnat information i bloggen. Jag kan ju inte skriva i detalj om omständigheterna, då jag inte kan, eller vill, lämna ut andra personer på bloggen. Det finns ju alltid två sidor av en historia och jag vet inte vad som är riktigt eller mest rätt. Jag sitter inte på några sanningar.
Men jag behöver flytta.
Det behövs.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar