Jag bangade inte!

Är jag tjejen som bangar? Nej, jag är inte tjejen som bangar. Även om det kostar både pengar och värdighet.



Det är nämligen så att en väldigt känd dressyrinstruktör från Portugal håller dressyrlektioner en gång i månaden i vårt stall. Se bild ovan. Kvinnor vallfärdar till honom med sina hästar och han kan allt inom Den Högre Skolan och lite mer avancerad dressyr. Nu råkade någon tvingas avboka sin privatlektion och arrangören frågade om jag och Lilla Pellefant ville rida för en riktig storskrällare.
"Ja" sa jag, och tittade tveksamt på Snurre Sprätt, som för tillfället gjorde crazy eyes och tuggade frenetiskt på bettet.
"Jag har inga pengar, bara." Fortsatte jag.
"Äh, betala när du har råd!" Sa arrangören och log vänligt åt mig.

Nej. Jag kan ju inte banga. Så plötsligt satt jag där, på Galishimo, inför ett engelsktalande proffs. Med min westernsadel. Som kanske inte passade så bra för tillfället.

Lite otippat sådär.

Jag var sjukt nervös. Instruktören ringade genast in min skepsis och bristande tillit till hästen, och sedan var det bara att köra.
"Nu är du här och jag förväntar mig att du gör som jag säger" sa instruktören, och sedan kom kraven i en strid ström. Krav på mig, krav på hästen, krav på övningar. Nya övningar. Ännu fler övningar. Högre tempo. Och en ny övning. Och en till. I 45 minuter.

Galishimo som aldrig blivit riden mer än en kvart började undra "va faaan?!" efter en halvtimme, Men då kontrade instruktören med

* trumvirvel *

en ny övning.


Själv knuffades jag hänsynslöst ur mina komfort-zoner och tvingades göra övningar jag tyckte var jobbiga, då jag förväntade mig att Galishimo skulle bli orolig. Men det blev han inte. Galishimos huvud var helt absorberat av alla nya ständiga uppgifter. Det fanns inget utrymme för honom att oroa sig.

Till sist kom vi till det absolut mest förnedrande ögonblicket någonsin, i min hästkarriär:
När instruktören avslutade lektionen och tog mig i hand började jag gråta. Inte fulgråta men typ bli tillräckligt blöt för att de i ridhuset skulle märka det och skratta lite. Jag började gråta över den lite omilda överraskningen att jag knuffats in på dressyrarenan, utan en susning på vad jag gett mig in på, och över lättnaden att min fina unghäst skötte sig fantastiskt.

Eller mer än fantastiskt. Galishimo har aldrig överraskat mig så stort förut.

Jag kunde inte föreställa mig att han skulle ta sig an alla uppgifter, så engagerat! Han kämpade så bra! Finaste hästen!


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer