Det kommer inte att hända

En tråkig sak som verkligen plågat mig de senaste månaderna är drömmarna jag bar när jag flyttade hit. Jag sade upp mig från mitt arbete, sålde mitt fina hem vid hamnen, och gav bort nästan alla mina möbler till Röda Korset. Jag var 30 år och jag flyttade 70 mil och lämnade mina vänner och mitt gamla liv, för att börja mitt nya liv med sambon i Västerbotten. Jag drömde om förlovning och giftemål. Jag drömde om att äntligen få bo i ett hus, på riktigt. Kanske en hästgård, eller i närheten av en hästgård? Jag drömde om att bära ett barn i magen och jag drömde om en stabil vardag. Jag drömde om gräsmatta och jag drömde om att få plantera lite plantor i jorden och låta dem växa. Han pratade ofta om att vi borde åka utomlands, då jag knappt aldrig varit utomlands i hela mitt liv. En solsemester, pratade han om. Ofta. Och att förlova oss.

Två år har gått och ingenting har hänt. Jag har varit inneboende i min sambos tvåa sedan dess. Men ingenting har hänt. Ingen förlovning. Inget giftemål. Inget hus. Ingen gräsmatta. Inga barn. Ingen resa. Inget särskilt. Alls. Dynamiken mellan mig och sambon har inte varit rätt. Vi pratar inte ens om framtiden. Vi bråkar ofta. Varje helg, faktiskt.

Jag köpte min fina unghäst och jag har klamrat mig fast i manen och dragit fingrarna genom pälsen och tröstat mig med det. Jag har i alla fall min fina häst. Eller så har jag koncentrerat mig på De Små Tingens Gud och pillat med småpill för att nöja mig med det lilla.

Men nu den första april så har precis två år gått, och jag har precis insett att

Det kommer inte att hända.

Relationen kommer inte att utvecklas. Med tanke på  hur bråken varit de senaste månaderna så håller relationen snarare på att avveklas.

Och det är bara jag som kan bära mig vidare.

.