Livet är förändring

Jag och Karin rekar målområdet dagen innan start... Det var inte lätt att sova inför Vätternrundan på 30 mil. Jag har alltid sovit som en stock inför lopp men den här gången var jag nervös. Per sov inte heller så bra och Karin låg på en madrass nedanför och tänkte ut mardrömsscenarion. Klockan blev två på natten och vi hade mest bara slumrat korta stunder. Klockan kvart i fyra på natten klev vi upp och började göra oss i ordning och rullade iväg till starten. Tio minuter efter starten, så försvann Per spårlöst. Jag och Karin tittade oss förvirrat omkring och insåg att Per troligen dragits med i ett stort pärlband av cyklister som rasat iväg som ett godståg förbi oss, så vi trampade ensamma vidare i soluppgången. Några klungor körde förbi oss och vi försökte hänga med så gott vi kunde, innan vi insåg att de flesta var för snabba för oss. Vi hittade ett gäng tjejer som vi tacksamt slog följe med, i några mil. Allt eftersom milen avverkades så insåg jag mer och mer att all träning under

Karin ringde mig och frågade om hon fick cykla vätternrundan med mig och Per. Karin! Jag jublade inombords. Jag ska alltså få träffa en kompis för första gången på två och enhalv månad. Jag har varit varit själv här i Norrland i 12 veckor utan någon väninna. Och nu blir det alltså av att jag får träffa henne. På Vätternrundan dessutom. Per förstod min glädje och längtan och ställde snabbt om sig inför Vätternplanerna. Mitt och Pers gemensamma cykeläventyr kommer alltså även att förgyllas med en person till, och troligen en hel del skratt och irriterande internskämt! Resten av dagen kändes allt mycket roligare. Jag kände mig så mycket gladare. Ikväll cyklar jag nog mitt sista träningspass. Det är inte så många dagar kvar nu...

Det har varit lite jobbigt att komma in i alla nya miljöer som flytten har inneburit, men nu börjar jag långsamt landa. Efter att jag passerat 110 träningsmil på min cykel så tyckte jag att jag förtjänade att ta det lugnt och att vara här och nu. Träning är väldigt viktig för mig, men jag har också en terv, en ny sambo, och en ny tax som också som är viktiga. Pappa har fyllt år så jag och Per var hos pappa och Kristina och åt tårta, vildsvin och älg. Det var otroligt gott då Kristina är en fantastisk kock. Hon fixar lyxiga förrätter, aptitretare, huvudrätter och efterätter. Sedan behöver man inte äta på en vecka. Jag passade på att bada i Sandforsens Spegeldamm där jag badat massor som liten. Pappa, Per, Terven och Taxen hängde med i stor entusiasm. Precis som förut så kom abborrarna som pilar genast när jag började grumla runt med fötterna i vattnet. Grumlet är rena matbuffén för dem. Jag minns hur fascinerad jag blev av fiskarna när jag var liten, och att de simmade så nära. Taxen

På grund av en (tidigare nämnd) period av okontrollerat gråtande (inklusive skitig tax) så kom jag och Per överrens om att vi kanske borde ta det lugnt så jag får en chans att återhämta mig. Sagt och gjort. Vi har ägnat söndagen åt att gå på promenad, fika och prata. Vi har ju inte känt varandra sådär vansinnigt länge så det var ju inte en så dum idé att bara ta en paus i allt och gå på en hederlig date. Vi vandrade genom staden, tittade på ankor, satt på Café, drack kaffe, åt glass, filosoferade på parkbänkar, tittade ut över Skellefteälven, och bara myspratade. Det blev en toppendate. Per är värd sin vikt i guld, han söker alltid efter lösningar. Det är helt klart hans grymma humor och härliga, jordnära personlighet som gjort att jag vågat lämna allt för att flytta till honom. Jag är otroligt tacksam över honom! .

De sista dagarna har varit otroligt jobbiga. Igår låg jag mest apatisk och längtade tillbaka till livet jag vant mig vid i Östhammar. Jag börjar ta in att jag inte bor där längre och inte har någon fin egen bostad vid hamnen i Roslagen. Livet är annorlunda här i Norrland. Och allt är oåterkalleligt och blir aldrig som det varit. Jag behövde gråta över det. Trots att jag inte ångrar mitt beslut så krävde flytten några uppoffringar. Och grät gjorde jag. I floder. Ingen Karin, ingen Runa, inga tjejkompisar överhuvudtaget. Inga små motionslopp, ingen triathlon. Jag kände mig otroligt ensam och vilsen. Men nu kom de välsignade lediga dagarna då jag fick tid att både gråta ur mig och återhämta mig. Bara att snyta sig, borsta av skiten från knäna, och resa sig upp igen. Livet är förändring. Jag har exempelvis inte bara en terv numera, utan även en tax. En tax som älskar sol och lera. Taxen skuttar för det mesta runt och beter sig lite odrägligt, som en liten hälsning från Pers extjej. Extjeje

"Varför tränar du om du tycker att det är jobbigt att träna?" frågade en kollega mig igår. Tyvärr befann vi oss på ett hotell och jag hade intagit några glas vin, så jag svarade lite svävande. "Javisst är det jobbigt, men det är liksom det som är... vadheterdetnu grejen . fattaru? Grejen ." Jag kände inte direkt att jag övertygade någon. Alls. Så fort jag kom hem från tvådagars-konferensen så hann jag säga hej till Per och sova någon timme. Sedan var det dags igen att ta på sig hjälmen och handskarna och bege sig ut igen på nästa träningsrunda. Detta trots att jag spenderat två dagar borta. Nu var jag mest bara sugen på att gräva ned mig i soffan med Per och hundarna. Men nä. Jag ska träna. Jag ska ut. "Varför tränar du om du tycker det är jobbigt att träna?" hörde jag igen, för mitt inre, när jag började trampa och visste att jag hade två timmars träning framför mig. Jo. Så här är det. Denna träningsrunda skilde sig markant från träningsrundorna för sex v

Hela min fritid går nu till tre saker: 1. Att cykla. 2. Att återhämta mig från senaste passet. 3. Att motivera mig för nästa pass. Jag försöker ligga på 18 mils träning i veckan. Det är precis på gränsen för vad jag klarar av. Jag kan inte prioritera tid med vänner, med familjen eller med annan träning. Tur att Per löst det hela genom att följa med mig på de längsta passen, så vi får lite kvalitetstid tillsammans ändå. Men nu är det ju slutet på resan. Jag har drömt om detta sedan jag var 25 år och tog mitt första flåsiga löpsteg. Det finns inga ursäkter nu, jag tänker satsa hårt på min slutspurt. Efter Vätternrundan har jag klarat ett av mina största mål, att genomföra En Svensk Klassiker. Mina mål efter studietiden har varit att ta fallskärmscertifikat (2006), att tävla i triathlon (2008) att springa ett marathon (2009) och att göra En Svensk Klassiker. Om jag bara klarar Vätternrundan nu så har jag klarat alla drömmar. Jag hoppas verkligen att jag inte får otur, att cykeln blir stul