En gnutta magi

"Varför tränar du om du tycker att det är jobbigt att träna?" frågade en kollega mig igår. Tyvärr befann vi oss på ett hotell och jag hade intagit några glas vin, så jag svarade lite svävande. "Javisst är det jobbigt, men det är liksom det som är... vadheterdetnu grejen. fattaru? Grejen."
Jag kände inte direkt att jag övertygade någon. Alls.

Så fort jag kom hem från tvådagars-konferensen så hann jag säga hej till Per och sova någon timme. Sedan var det dags igen att ta på sig hjälmen och handskarna och bege sig ut igen på nästa träningsrunda. Detta trots att jag spenderat två dagar borta. Nu var jag mest bara sugen på att gräva ned mig i soffan med Per och hundarna.

Men nä. Jag ska träna. Jag ska ut.

"Varför tränar du om du tycker det är jobbigt att träna?" hörde jag igen, för mitt inre, när jag började trampa och visste att jag hade två timmars träning framför mig.

Jo. Så här är det. Denna träningsrunda skilde sig markant från träningsrundorna för sex veckor sedan. Det är fortfarande bara jag och cykeln. Det är samma runda. Det är samma backar. Men ändå så är allt annorlunda. Backarna som jag slet livet ur mig för sex veckor sedan trampar jag mig ganska smidigt igenom nu. Det känns nästan som om rundan KRYMPT. Som om den blivit mindre. Backarna är mindre. Racksträckorna är lättare. Tiden blir kortare. Jag kommer hem tidigare och tidigare efter samma träningsrunda. Mer och mer oberörd.

Sedan inser jag ju förståss att det inte alls är backarna som krymt. Det är jag som har vuxit. Min kropp är förvandlad. Som ett trolleri så har kroppen materiellt förvandlat sig till att passa för banan. Musklerna har vuxit. Syreupptagningsförmågan är bättre. Hjärtat är starkare. Jag är förvandlad.

Och NEJ, det är inte njutningsfullt och JA det gör ont att träna.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka, att på något sätt är allt lite magiskt.


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Läs mer