Konsten att gilla läget

Parasiterna verkar trivas med mig och har inte lämnat mig ännu. Jag fick sjukskriva mig från arbetet i fredags för feber och kväljningar som kommer och går.

I skrivande stund ligger mannen i mitt liv, min älskade cykelpartner, mitt hjärta och mitt ljus, min stolthet och största kärlek, och spyr i sovrummet.

De kvällar jag känner mig kry så åker jag långsamt och försiktigt på små utflykter med blåbärssoppa som proviant. Västerbotten verkar ha fantastiska förutsättningar för cykelträning. Gamla avstängda asfaltvägar fungerar perfekt som cykelleder. Landskapet är kuperat.

En avstängd asfaltväg utanför Bureå, en perfekt cykelväg.


Det finns ingen annan väg än att vara här och nu och njuta av de enskilda passen, i stället för att oroa sig över vad som händer inför Vätternrundan och om jag hinner träna ordentligt. Jag accepterar läget just nu. Njutningen och stoltheten kommer att vara densamma när vi väl klarat utmaningen. När jag står vid målet i Motala och inser att jag klarat En Svensk Klassiker så spelar det ingen roll om vägen dit var lätt eller svår, om jag hade tur eller otur, om det gjorde ont eller inte.

Jag har jobbat för det här i fyra år. Om det varit lätt och roligt att göra En Svensk Klassiker så hade det heller inte varit lockande. Så är det bara.

Det finns vackra fikaställen efter vägarna...

.