Att sova på saken
Parasiterna fortsätter gnaga på mig och och långsamt har en träningskris rullat över mig som en tung blöt filt. Läkarna kan inget göra, de där parasiterna är kvar så länge de är kvar. Kroppen får bort dem med tiden och de är inte på något sätt dödliga för en vanlig människa.
Jag har känt mig lite uppgiven och under helgen tittade jag över möjligheterna att skaffa häst i stället. En häst ställer inte lika höga krav på att min kropp ska vara i form. Om jag känner mig lite krasslig så kan jag ju alltid sätta en vagn efter hästen och sitta på en mjuk pläd och köra den, hästen kan träna då jag inte orkar.
Jag åkte och tittade på ett fantastiskt arabiskt fullblod på ett arabstuteri. Det var en vacker liten kille på två år som verkade riktigt trevlig. Sedan tittade jag på en stallplats åt honom.
Ironiskt nog så har Per trappat upp sitt cykelintresse, i ungefär samma omfattning som jag trappat ned på mitt cykelintresse. Innan vi åkte för att titta på stallplats till min häst så stannade vi för att titta på en racercykel till Per. Jag sa bestämt att jag tänkte trappa ned på cyklingen, men jag kunde ändå inte låta bli att lyssna nyfiket när cyklisten som skulle sälja cykeln berättade att det finns motionsgrupper och träningscyklister som cyklar tre gånger i veckan här i stan, och det är bara att hänga på om man känner för det.
Sedan åkte jag hem och funderade. Jag grubblade hela helgen. På söndagkvällen somnade jag och sov i tolv timmar. Jag vaknade några gånger av att jag hade febersvettningar men somnade snart om igen.
Tacka vet jag sömnen. Jag lovprisar begreppet "att sova på saken". Jag låg i sängen och snusade och återhämtade mig. Samtidigt som jag sov så jobbade kroppen för att bekämpa parasiterna och huvudet bearbetade beslut och frågeställningar i drömmar och metaforer.
När jag vaknade så kändes beslutet tydligare. Jag fortsätter att ge träningen en chans. Jag har haft jätteroliga stunder med min cykelträning. Kroppen må vara i halvtaskigt skick och jag kanske inte har de bästa fysiska förutsättningarna. Men ändå. Jag har ju haft roligt. Cykelträningen är värd en satsning till.
Jag har känt mig lite uppgiven och under helgen tittade jag över möjligheterna att skaffa häst i stället. En häst ställer inte lika höga krav på att min kropp ska vara i form. Om jag känner mig lite krasslig så kan jag ju alltid sätta en vagn efter hästen och sitta på en mjuk pläd och köra den, hästen kan träna då jag inte orkar.
Jag åkte och tittade på ett fantastiskt arabiskt fullblod på ett arabstuteri. Det var en vacker liten kille på två år som verkade riktigt trevlig. Sedan tittade jag på en stallplats åt honom.
Ironiskt nog så har Per trappat upp sitt cykelintresse, i ungefär samma omfattning som jag trappat ned på mitt cykelintresse. Innan vi åkte för att titta på stallplats till min häst så stannade vi för att titta på en racercykel till Per. Jag sa bestämt att jag tänkte trappa ned på cyklingen, men jag kunde ändå inte låta bli att lyssna nyfiket när cyklisten som skulle sälja cykeln berättade att det finns motionsgrupper och träningscyklister som cyklar tre gånger i veckan här i stan, och det är bara att hänga på om man känner för det.
Sedan åkte jag hem och funderade. Jag grubblade hela helgen. På söndagkvällen somnade jag och sov i tolv timmar. Jag vaknade några gånger av att jag hade febersvettningar men somnade snart om igen.
Tacka vet jag sömnen. Jag lovprisar begreppet "att sova på saken". Jag låg i sängen och snusade och återhämtade mig. Samtidigt som jag sov så jobbade kroppen för att bekämpa parasiterna och huvudet bearbetade beslut och frågeställningar i drömmar och metaforer.
När jag vaknade så kändes beslutet tydligare. Jag fortsätter att ge träningen en chans. Jag har haft jätteroliga stunder med min cykelträning. Kroppen må vara i halvtaskigt skick och jag kanske inte har de bästa fysiska förutsättningarna. Men ändå. Jag har ju haft roligt. Cykelträningen är värd en satsning till.
Kommentarer
Skicka en kommentar