Jag är En Klassiker!

Jag och Karin rekar målområdet dagen innan start...


Det var inte lätt att sova inför Vätternrundan på 30 mil. Jag har alltid sovit som en stock inför lopp men den här gången var jag nervös. Per sov inte heller så bra och Karin låg på en madrass nedanför och tänkte ut mardrömsscenarion. Klockan blev två på natten och vi hade mest bara slumrat korta stunder. Klockan kvart i fyra på natten klev vi upp och började göra oss i ordning och rullade iväg till starten.

Tio minuter efter starten, så försvann Per spårlöst. Jag och Karin tittade oss förvirrat omkring och insåg att Per troligen dragits med i ett stort pärlband av cyklister som rasat iväg som ett godståg förbi oss, så vi trampade ensamma vidare i soluppgången. Några klungor körde förbi oss och vi försökte hänga med så gott vi kunde, innan vi insåg att de flesta var för snabba för oss. Vi hittade ett gäng tjejer som vi tacksamt slog följe med, i några mil.

Allt eftersom milen avverkades så insåg jag mer och mer att all träning under våren faktiskt gjort skillnad. Jag och Karin trampade backe upp och backe ned, med utsikt över den stora vackra Vättern, och jag insåg att varken sömbrist eller backar hindrade mig. Det kändes otroligt bra. Tidigt i våras klarade jag knappt tre mil. Nu, 110 träningsmil senare, så fixade jag mil efter mil, timme efter timme, tramptag efter tramptag.

Jag och Karin bestämde oss för att inte stressa. Vi drack kaffe och åt bullar vid varje depåstopp, och bytte kläder allt eftersom vädret blev varmare. Vi åt köttbullar och lasagne och drack kaffe efteråt. Jag fick egelbundna SMS från Per och han var flera mil före oss och hade tydligen riktigt roligt, så det kändes bra. Jag tyckte inte han skulle behöva vänta på oss. Karin lade sig på bänkarna vid depåstoppen och sträckte nöjt ut ryggen. Vid ett tillfälle råkade hon sträcka ut i Funktionärstältet vilket fick funktionärerna att lite försynt fråga om hon tänkte bryta loppet.
"Nej då! Jag bara vilar!" konstaterade Karin och låg belåtet kvar en stund till.

Karin har inte gett upp. Hon vilar bara...


Efter 20 avverkade mil började jag och Karin känna oss trötta. Vi hade turats om att cykla framför varandra så den som låg sist av oss slapp ta emot motvind. Men det började kännas psykiskt jobbigt. Tio mil kvar. Det är ganska långt. Eftersom vi inte är så många tjejer som cyklar så fick vi hjälp av publiken som ofta applåderade lite extra när jag och Karin cyklade förbi och skrek "Hejja TJEJER!".

Jag bestämde mig för att bita ihop en stund och ta motvinden fram till nästa depåstopp genom att cykla först, när en äldre cyklist plötsligt cyklade om mig.
"Jag kan dra en stund. Det här går bra." sa han glatt och både jag och Karin fick vila i läet bakom honom när han cyklade före. På stoppet tackade jag honom ordentligt och han log bara glatt och svarade:
"Jag kan dra er hela vägen till Motala, om ni vill."

Sedan följde tio mil som inte kan beskrivas som något annat än fantastiska. Vi fick draghjälp hela vägen. I tio mil cyklade Hjälten före oss och såg till att vi höll ett stabilt tempo. Jag blev entusiastisk, Karin blev taggad, Hjälten underhöll oss med både råd och tips och farthållning. Sedan började vi långsamt öka tempot. De sista fyra milen gick bara snabbare och snabbare. Benen var på topp och jag kände mig stark, trots att vi cyklat sedan gryningen.

Vi cyklade om många trötta cyklister på slutet. Det var cyklister som vilade vid gräskanten, som ledde sina cyklar eller som bara trampade förtvivlat utan att komma särskilt snabbt framåt. Vi kunde cykla om dem allihopa. Det kändes euforiskt trots att vi var trötta. Benen värkte men hjärtat jublade. Jag hade inte sådär påtagligt ont någonstans och cykeln kändes pålitlig. När vi bara var någon kilometer från målgången och rullade in i Motala ökade vi tempot ytterligare, med breda leenden.

Karin och Vätternrundans Hjälte.


Per stod vid målgången och fotograferade mig. Han hade kommit i mål två timmar tidigare och hann köpa blommor och presenter till mig, och hämta bilen så vi slapp cykla till övernattningen. Jag fick blommorna kring halsen och en medalj men hade inte riktigt tid att stanna. Jag ville tacka Hjälten och skyndade mig vidare till målfållan. Jag och Karin gratulerade varandra ivrigt för vårt ihärdiga kämpande. Vi ville ju även tacka denna underbara herre ordentligt för att han coachat oss i mål. Men alla intryck och känslor tog överhanden och till slut slutade jag leta med blicken efter honom och kramade Per och Karin i stället. Min alldeles egna hjälte Per lotsade in cyklarna i bilen, passade upp på oss, fixade mat och såg till att vi hade det bra resten av kvällen. Trots att han själv cyklat 30 mil så ville han gärna att vi skulle bli bortskämda. Och det blev vi.


Karin är glad över sin tredje medalj för Vätternrundan!

Jag klarade alltså Vätternrundan! Tiden blev 13 timmar och 49 minuter, vilket var mycket snabbare än vad jag vågat drömma om. Per viftade glatt med en T-shirt med den stora gula texten EN SVENSK KLASSIKER och så trädde han på mig en stor varm huvtröja med klassikerns logotype.



Jag kände mig riktigt lycklig.
Jag har kämpat i fyra år för det här.
Och nu har jag äntligen gjort
En Svensk Klassiker!


.