Livet är förändring

Efter en sisådär nästan tre månader efter separationen kom vi på att det kanske är bra om man åtminstone kan prata med varandra. Grejen är ju den att Östhammar är så förtvivlat litet så man krockar liksom lite varstans, framför allt på gymet. Så på lördagskvällen åkte jag och exet till en liten avlägsen insjö. Vi pratade inte så där jättemycket. En fladdermus gjorde ljudlösa inflygningar under bryggan och min hund var som vanligt glad och obekymrad. Det blev inte så mycket prat från början. Mest sorg över att det blev som det blev, att det gick snett för oss. Men jag fick ett fint foto i alla fall.

En jättesnygg karl frågade mig vart jag kom ifrån. "Jo, liksom... Norrlands glesbygd. Nästan vid Arvidsjaur." svarade jag. "Jaha." svarade han, och såg tankfull ut innan han fortsatte: "Det är vackert där." Jag blev jättesmickrad. Jag försökte först vifta bort hans kommentar men bestämde mig för att hålla med så gott jag kunde. Sedan insåg jag hur otroligt dumt det är att bli smickrad över att någon tycker att ens hemtrakt är vacker. Vad har det liksom med mig att göra? Det var ju inte JAG som han tyckte var vacker. Men ändå så blev jag väldigt stolt och såg mig själv som en representant för norrlands vackraste regioner. Helt ologiskt, jag vet. Jag antar att jag innerst inne identifierar jag mig djupt med mina hemtrakter. Det kallare klimatet och de tåligare träden. Jag tror mina små ögon är gjorda för att klara kalla snöstormar utan att förfrysas och att min ljusa hud är optimal för att skapa d-vitamin den tiden på halvåret som solen lyser. En kompis har

Jag måste bara göra en offentlig tillkännagivelse om att David är en av de största anledningarna till att jag aldrig kan bli bitter på män generellt. Han har alltid varit en fantastisk vän till mig. Från att jag var en rödsvart valpig hårdrockstjej på 22 år fram tills nu. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till David och verkligen fulgråtit, de senaste... sex åren? Han är nämligen kanonbra på att trösta och peppa om saker inte går som jag tänkt mig. Jag har lärt känna hans fru Jenny också och hon är precis likadan. Snäll och omtänksam. De är ett jättevackert par. När jag tänker på David och Jenny tänker jag på att det är så jag vill ha det i en framtida relation. Bild från i våras då jag var nyseparerad och laddade batterierna hos David & Jenny. Dom var mitt i en renovering och hade just varit bortresta, Jenny var dessutom gravid i 7 månaden, men de fixade glatt plats åt mig på ett ögonblick. Det var riktigt rart av dem!

Jag börjar inse att jag är lite för aktiv just nu. Jag promenerar med Kiara sju timmar i veckan, som regel en timme varje dag innan frukost. Jag konditionstränar fyra timmar i veckan. Jag gymtränar två kvällar i veckan. Dessutom sköter jag en häst tre kvällar i veckan. Räknar man ihop detta så räcker inte riktigt veckodagarna för allt jag har för mig. Det byter att jag ofta "dubbeltränar", det vill säga jag kan träna intervaller efter middagen och sedan gå till stallet. Ska man dessutom lägga till mitt intresse av att verkligen hålla det fint och välstädat hemma, samt att jag ytterst sällan köper färdiglagad mat, utan lagar egen mat av så bra kvalitet som möjligt, och saknar både dammsugare och diskmaskin, ja... då får man en rätt så aktiv tillvaro. Kanske lite FÖR aktiv tillvaro. Jag tänkte på det igår då jag ville sola solarium och inte riktigt visste vart jag skulle kunna klämma in dessa femton minuter extra som det tar att ligga där och dra på sig lite fin färg. Eller när

Okej. Jag kan sträcka mig så här långt. Så här. Efter bodelningen från min före detta sambo och efter att jag verkligen räknat efter i kalendern och insett att nio veckor gått sedan separationen. Ni minns den där separationen som var ytterst ofrivillig från min sida, va? Den ofrivilliga. Just den, ja. Efter enbart ytterst sporadisk kontakt med mitt ex de här nio veckorna (Fyra samtal. Två i verkligheten och två i telefonen) Efter att jag ansträngt mig för att vara snäll och trevlig, trots att jag liksom blivit lite strandsatt på en främmande ort: Han kanske inte, EVENTUELLT inte kanske INTE är på väg att rädda mig. KANSKE inte. Jag är öppen för reservationer. Men jag kan säga att det KANSKE inte kommer att hända. Eventuellt inte. Så man kan ju säga på ett vis att jag är singel. Jag kände mig lite vemodig och tog ut Lilla Svarta väldigt sent på kvällen och galopperade med henne tills polisen körde förbi oss misstänksamt långsamt, vände och körde förbi oss igen. Ännu långsammare. Då inså

Jaha. Det har tagit liksom tre års träning innan jag kom på den briljanta idén att periodisera träningen efter min menscykel. Helt ofattbart att man aldrig tänkt på det förut. Träningen fungerar ju uppenbarligen bäst om man kör tre hårda veckor och en återhämtningsvecka. Det är ju löjligt naturligt att låta återhämtningsveckan vara den vecka när man har magont, sväller upp och blöder. Jag kan inte räkna upp alla tillfällen när jag kört riktigt hårda pass eller intervaller när jag haft som mest besvär men mensen och då av naturliga skäl inte kunnat ta ut mig helt och hållet. Givetvis med en besvikelse som följd. Men det är ju svårt att ta i riktigt hårt när kroppen redan har ont i magen, när man måste käka alvedon för att komma sig ut, och när man redan fått svettvallningar innan man ens tagit på sig träningskläderna. Det är svårt att träna när man liksom innerst inne vill ligga i fosterställning och vräka i sig choklad. Men mens är ju fortfarande äckligt och motbjudande och inget som m

Jag skrev ett brev till Skatteverket igår i hopp om att få dispans från min förseningsavgift på 1000 kronor. Mitt argument var att jag bott på sex olika adresser under de senaste tolv månaderna och att detta försvårat mina möjligheter att bli delgiven och lämna in deklarationen i tid. Sex olika adresser! Jag skämdes när jag skrev ner det och tänkte att de på Skatteverket måste tro att jag är galen. Sedan bestämde jag mig för att vara stolt över att jag varit flexibel in till galenskap för att få ordning på min livssituation. Sedan insåg jag att det inte är så jäkla konstigt att jag känt mig trött heller det här året, och varit sjuk så ofta. Det förklarar också varför jag nästan blivit totalt ointresserad av att "åka bort" på helgerna och jag har tackat nej till många motionslopp och andra äventyr. Sex adresser. Bara det, liksom. Nu när jag bott på samma adress i hela sju veckor så börjar jag slappna av. Jobbet har fungerat jättebra trots omständigheterna. Jag får mer och mer