Livet är förändring

Tänk vad perspektiven förändras med erfarenhet. Jag red nog på Galishimo första gången vi var i ridhuset, och jag kände mig ändå vagt otillräcklig och inte tillräckligt ”tuff”. Visserligen var nog Galishimo 6-7 år första gången vi åkte (det tog tid att spara till en egen hästtransport) men å andra sidan var ju Galishimo mer reaktiv.  Nu har jag min underbara Ares och inte har jag haft bråttom upp i sadeln alls på våra utflykter. Faktum är att det är åttonde gången vi besöker ridklubben och jag har inte haft bråttom alls med någon uppsittning. Vad skyndar man sig till? En fraktur?  Idag satt jag upp en liten stund och kände att han var lugn och avspänd. Jag gjorde lite mark-övningar först och kände att jag hade honom med mig, sedan satt jag upp och skrittade en stund. Han kändes precis som vanligt. Lugn och trygg men samtidigt energisk.  Det bästa är ändå lastningen! Jag började lastträna direkt jag fick hem Ares som tvååring, och sedan har jag lasttränat i perioder. Jag tycker inte om

  Jonatan var på tjänsteresa igår och jag bestämde mig för att rida ut ensam med Ares för första gången igår. Ares var inte supernöjd. Han saknade tydligt Jonatan som alltid brukar vara med. Vi gjorde lite övningar på ridbanan först och han kändes ändå lydig och lyhörd. Sedan så styrde jag mot utgången.  "Va? Ska jag gå ut först?! Utan husse?" sade Ares.  "Jajjamen." "Men varför?" sade Ares.  "För att jag säger det." sade jag.  "Men VARFÖÖÖR?!" sade Ares och blev hård i hela kroppen.  Så nej, Ares tyckte inte det var som det skulle. Han är van att ha med sig Jonatan. Att vi ensamma bara ska rida ut ur ridbanan, bara SÅDÄR, var han inte nöjd med. Jag satt av och "tömkörde" honom ut ur ridbanan. Han ska gå först oavsett. Inte gömma sig bakom mig. Sedan gick vi förbi en superspännande hage och en superspännande häst. Ares hade stora bekymrade ögon. Sedan satt jag genast upp igen.  "Men varför?" sade Ares. Lite tystare d

  Det är ju fortfarande härligt att ha två hundar i livet. Jag har verkligen ingen favorit av dem utan tycker om dem lika mycket. Den bruna bordercollien Keeva är tio år och väldigt lugn och människokär. Hennes mamma var en terapihund och mammans mjuka, behagliga sätt har gått i arv. Hon hade fungerat utmärkt att ha lös i en stallmiljö då hon inte har så mycket vallinstinkt och är väldigt low key i sitt kroppsspråk.  Eller vad säger dom? De däringa ungdomarna i Amerikat som är trendiga? Keeva är väldigt demure. Demuuuure... eller uttalas det "demjööör"? Vacker på ett blygsamt vis.  Första gången jag hälsade på Jonatan, när vi började dejta, så gick Keeva långsamt fram till mig, lade huvudet i mitt knä, och tittade länge på mig med sina stora mandelbruna ögon.  "Hej nya människovän. Allt kommer att bli bra. Du får gärna klappa mig lite." såg hon ut att säga.  Jag blev alldeles varm i kroppen, och nog hjälpte det mig att inte vara allt för nervös när jag skulle träff

  Igår skulle vi bara ta in Sessan i blåsten och pyssla om henne lite. Hon skulle bli ryktad och få lite hö i en box. Jag skulle fixa Ares westernträns också, men blev ståendes och började växla med blicken från tränset till Sessan.  "Ska vi se vad Sessan tycker om bettet?" frågade jag Jonatan och han tyckte det var en bra idé. Sedan stoppade jag in Ares westernbett i munnen på henne en tre, fyra gånger. Jag trädde aldrig tränset över öronen på henne utan släppte bara ut bettet efter några sekunder. Det var inga problem alls. Hon höjde inte ens huvudet. Hon tyckte det var en trevlig lek. Jag tyckte faktiskt också att det var en trevlig lek.  Detta fick mig dock att roat tänka på hur det gick med Ares när han skulle bettränas för två år sedan. Han sa nej väldigt bestämt. Jag fick klura, lirka, dutta och ge honom många pauser. Det tog några veckor innan det satt. Jag bytte ut hans metallbett till ett odelat plastbett, det snällaste jag kunde hitta på marknaden, och jag doppade

  Detta är en så härlig upplevelse att jag nästan saknar ord! Vi har målat om taket. Eller kanske inte just "vi". Vi började prata om det på allvar i våras, och Jonatan började budgetera för det, och fundera på vilken firma man kunde anlita. Taket håller tätt men färgen hade tyvärr flagnat av. Eftersom själva takdelen inte släppt igenom en droppe vatten så har det ju heller inte prioriterats av allt vi ville göra med huset. Men huset såg sorgset ut. Det såg verkligen ledsamt ut med sitt flagnade tak. I juni kom en firma och tittade på taket och vi fick löfte om att taket skulle bli fixat i augusti, plus skydd för snöras så inte allt hamnar på altanen. Och nu är det ju plötsligt augusti, och nu är ju plötsligt taket målat och i ordning!  Jag bara gapar när jag ser det nu. Huset börjar se så fint ut! Och så fint det ser ut med grönskan runtomkring, förut var det en parkering där vid gavelsidan och även en hönsgård, där hönsen hade pickat bort alla gräsrötter, så den sidan på hu

  Jag hade anmält mig på kurs för Anna Baker igen och fick en obehagskänsla i magen när vi tog in Ares i stallet för att göra honom i ordning. Blåser det inte något otroligt?! Visst klarar jag blåst bättre numer, men detta är ju nästan stormvarning! Jonatan går med Ares några varv på ridbanan innan vi sätter igång och precis när vi startar så griper en stormby tag i oss och regnet faller. Det kommer byar på 16 sekundmeter under hela kurstillfället, mellan små glimtar av regnuppehåll och solsken.  Nu är det ju det förträffliga med Anna att hon inte bryr sig om man sitter upp eller inte på en kurs, utan hon har alltid övningar anpassade efter vad man själv känner sig redo för. Så vi gjorde övningar från marken när ovädret var som värst.  Ares har varit lite tung i munnen och kan hänga sig lite i bettet, det har inte varit någon större fara för om jag bromsar så kanske bromssträckan blir två meter längre än tänkt. Han har ibland gapat lite också. Jag har inte varit så bekymrad av detta än

Jag behöver sluta slå på mig själv. Jag vet inte vad jag fått det ifrån och varför jag håller fast vid det. Men det är ju denna tveksamhet om att sitta upp som verkligen är ett hål av nedvärderande kommentarer som jag fäller om mig själv.  Exempelvis formuleringen: "Jag vågar inte sitta upp" Vad ger den mig? Känslan av otillräcklighet? Känslan av att vara feg? Känslan av att andra har rätt?  Vad får jag ut av de orden? Vem är det bra för? Det finns massor av andra meningar som inte skadar mig på samma sätt.  Andra meningar, i samma situation, som ger samma resultat i träningen, och som inte skadar mig:  "Jag bedömer att han kan bli spänd och misslyckas" "Jag tror det är för mycket omkring honom nu" "Jag känner att han inte är tillräckligt lösgjord för att få igenom en bra ridning"  "Jag tror jag når fram till honom bättre med övningar från marken" "Idag behöver vi tid."  Då har jag gjort bedömningar om hästen och situationerna

 Ja, eller "testade och testade". Jag tog av mig öronpropparna ganska snabbt. Loop Earplugs saluförs som ett slags hörselproppar som filtrerar bort obekväma ljud och släpper igenom bekväma ljud. De ska vara bra för personer med exempelvis autism eller ADHD, det ska öka koncentrationen och helt enkelt göra lättstörda personer mindre störda. Eftersom jag har lite ridrädsla och reagerar ganska starkt på motorljud, blåst som viner i öronen, och andra plötsliga ljud just när jag rider, så tänkte jag att det är värt att testa dem.  Jag tog på mig hemma, och testade dem i trapphuset på väg till stallet, och jag träffade min granne (som för övrigt också har en häst av samma ras) och hon började prata om kvällens planer. Det gick inte att höra vad hon sade, jag tog av mig earplugsen för att ens kunna ha en konversation med henne. Ljudet blev alldeles för mufflat och jag kunde inte höra. Ekot i trapphuset hördes dock utmärkt.  Sedan tog jag på mig dem för att åka bil till stallet, med

  Jag tror aldrig jag skrev om det här på bloggen, man hinner inte skriva om allt, men någon gång kring 2010 hände något fruktansvärt. Då var jag 29 år och bodde i Östhammar, och jag åkte på en riktigt obehaglig upplevelse.  Det är ju lurigt med minnen och man kan minnas annorlunda över tid, men kortfattat bokade jag en tandläkartid hos en tandläkare jag fann på nätet, som befann sig i Gimo. Bara en rutinkontroll. Jag gick regelbundet till olika tandläkare en gång per år sedan tidigare, och brukade ha väldigt fina tänder. Just då tränade jag väldigt seriöst för att göra En Svensk Klassiker och åt varken godis, glass eller drack läsk. Det var otroligt mycket potatis, broccoli och fisk. Så tänderna borde vara i topptrim.  Det skumma var, till att börja med, att tandläkaren inte hade en officiell adress. Han hade en barack på hjul, utan postlåda. Och inte en ren och fin barack utan en lite skitig barack. Det kändes lite unket när man klev in. Oskurat golv. Redan där skulle man ha backat,

  Det känns som att varje inlägg är ett evigt skrytande just nu, men det är ju så mycket roligt som händer just nu. Jag måste njuta, berätta och beskriva för livet är ju förändring och allt kommer kanske inte vara så här bra för alltid. Jag tog först Ares på ridbanan och vi strosade mest runt med mig på ryggen. Jonatan var med som stöd, som han alltid är så ofta som möjligt. Jag ville veta hur Ares kommit till ro med westernsadeln, jag satt ju bara upp en liten stund igår. Så jag tog det försiktigt. Lite skritt på lösa tyglar och halt och kli. Inga konstigheter. Ändå ser han stundvis ut så här: Ungefär som att jag hade den grymmaste bad-ass dressyr-western-gör-precis-vad-du-vill-han-löser-problemet-hästen Ares.  Jag gör en förhållning på tygeln i vårt skruttande och han frågar om jag ville ha samling?  Sedan, efter jag travat 4-5 steg och insett att Ares är som vanligt även i traven, så red jag ut en liten sväng med honom.  …och det känns så otroligt bra! Westernsadeln ger verkligen en

Det är kanske lite dumt att säga att ”vi” startat med ett stallbygge för det är väl mestadels Jonatan som håller i trådarna här. Jag känner mig inte riktigt hemma med hur man gräver ut marken, och vart avlopp ska gå, och dimensioner, ventilation och mått. Självklart får jag tycka till en hel del men det är svårt att riktigt visualisera.  Jonatan ritade ut en ritning på marken, jag trodde det skulle underlätta när det fanns tydliga markeringar på marken men det var inte heller helt lätt. Däremot är det väldigt spännande och roligt att visualisera hur framtiden kan bli!  Jag fick ju en onepiece med björnöron förra julen och den används flitigt i Sjöbotten. Den är otroligt varm och även om jag är ganska frusen så får jag alltid upp värmen snabbt i min björndräkt. Sedan bjuder jag på att det kan se lite lustigt ut.  Vi ska ha toalett, pumphus, torkrum, spolspilta, sadelkammare och fyra boxar, åtminstone som vi tänker oss stallet nu. Vi tänker bara ha två hästar, men man kan ju vilja ha får

Energin är verkligen inte på topp. Jag kan jobba hyfsat men går helst inte längre än någon kilometer, är matt med huvudvärk sedan en vecka. Troligen är jag drabbat av ett helt vanligt virus precis som vanligt. Men jag orkade ta in Ares häromdagen och ge honom myggmedel. Då passade jag även på att låta honom bekanta sig med westernsadeln och lade den på ryggen ett par gånger. Det verkade han acceptera.  Idag under lördagen så tog vi ut och longerade honom lite i westernsadeln. Han var ganska nöjd med det hela och var inte särskilt bekymrad om sadeln, trots att den vippade en hel del i longeringen.  Sedan gick vi en promenad i skogen med honom och även där var han nöjd och glad, gick snällt med oss och letade lite mat där han kunde.  Jag hade inte planerat att sitta upp på honom men blev ju givetvis sugen när han uppförde sig så bra, så när vi var hemma igen så letade jag upp hjälmen och satte mig upp. Det kändes hyfsat tryggt ändå. Har jag sagt att jag älskar denna underbara häst?! Jag

Jag var hemma på gården och jobbade lite hemifrån på förmiddagen, när Jonatan åkte till jobbet, sedan så skulle vi ses i stallet kring lunch då SuperSessan skulle få sin tredje och sista grundvaccinering. Nej man behöver inte vara två personer för det, men det var kring lunch och det passade mig också att åka dit då.  Det känns helt overkligt att gå omkring ensam i huset på gården på morgonen. Det känns väldigt märkligt och lite obekvämt att strosa runt där. Jag tror inte jag tänkt jättemycket på slutresultaten, konstigt nog, förrän nu när huset (efter ett års tålmodigt arbete)  börjar vara mer färdigt än ofärdigt. När vi renoverat trappen, hallarna, och alla rum så har jag mest gått på energin av att få göra något med honom, lära mig ett och annat, och även få utforska mitt intresse för färg och renovering. Nu känns det som att jag går runt i någon annans hem, kanske till och med i ett hotell jag inte betalat för, trots att jag varit med och valt allt från väggfärg, matta, möbler, fil

  Äntligen kom glasdörrarna! Vi beställde dem ganska tidigt under semestern, ungefär samtidigt som vi började sätta upp reglar för att göra om väggen. Sedan var det en ganska lång väntetid. Sedan kom bara en dörr och Jonatan fick maila och ringa runt en hel del. Efter ett tag kom den andra dörren, även den under lite drama då vi väntade en hel dag på dem och de aldrig dök upp. Men nu är allt i ordning och vi sitter i vardagsrumssoffan och glor på dörrarna och tycker det ser alldeles underbart ut! Vi har kvar lite lister och småfix, men dörrarna går fint att öppna och stänga och smälter in perfekt i rummet. Så fint vi har det!  Skye trivs också. Han kryper gärna under ena gardinen och lägger huvudet på mattan i soffan. Då har han koll på oss och om vi går iväg.  ... och det kändes som alldeles nyss som dörröppningen såg ut så här. Vi hade anpassat storleken på öppningen efter glasdörrarna, men när man är så tidig i renoveringsproccessen så är det svårt att visualisera att man bara några

  Jag har varit riktigt irriterad på mig själv och att jag fortfarande är försiktig och ibland blir rädd i ridningen. Det var ju fullt befogade känslor förut, men nu är ju situationen annorlunda, och jag har hetsat på mig själv om att jag måste lösa problemet och komma mig förbi de spärrarna på alla tänkbara sätt, så jag kommer "i mål" med ridningen och Ares. Det har varit någon slags stress. Någon slags inre dialog i stil med:  "NU när jag har en ny häst så måste jag göra det jag drömde om, och klarade av, när jag var 20 år. Mitt eget huvud får inte stoppa mig! Nu har jag äntligen min chans!"  Behöver jag beskriva hur jag känner mig när jag tänker så? Jag känner mig otillräcklig. Givetvis. Jag känner att jag måste göra en förändring med mig själv. Att jag måste lösa knutar och proppar.  Jag har beställt calming pro earplugs till mig själv för att inte spänna till vid oväntade ljud, och så har jag plockat fram Galishimos westernsadel. Så jag kan rida ut mer, och så

Jag har ju bott i min etta på 34 kvm i hela elva år nu, och det är verkligen inget som jag upplevt negativt. Snarare har det gett mig en skön ekonomisk frihet och ett inre lugn. Jag minns hur otroligt glad och tacksam jag var när jag, vid 32 års ålder, fick skriva under köpeskontraktet och flytta in. Jag hade ytterligare en jobbig separation bakom mig och var ganska tilltufsad.  Jag sade upp mig från mitt inre ivriga letande efter ett framtida familjeliv. Jag tog farväl till drömmen om barn och familj, och det var en enda stor lättnad att sluta kämpa för att passa in i föräldranormen, och börja leva för min egen skull. Sedan dess har jag aldrig ångrat mig. Inte en enda gång.  Ettan ligger även nära mitt jobb, ca 2,5 km, och jag har inte behövt lägga mycket tid och pengar på att pendla. Tack vare min etta hade jag ju råd att bland annat köpa en helt okej hästtransport i kontanter. Och ja, jag hade ju råd att köpa Ares när Galishimo plötsligt dog. Och lämna kontantinsats och ta ett lån f

  Jamen denna ständiga jakt på lugn och självförtroende, det tar tydligen aldrig slut. Vissa saker trodde jag att jag skulle kunna "tänka bort" genom att tänka positivt, men det har i verkligheten inte visat sig så lätt som jag hade tänkt. Jag har fortfarande problem med plötsliga ljud, eller ljud generellt. Tycket problemen stigit lite med min ålder också. Kanske börjar jag närma mig förklimakteriet och har lägre östrogennivåer som gör mig känsligare.  Vissa ljudintryck har jag kunnat träna bort med framgång, exempelvis så har jag gått från ca 16 arbetsår med eget kontor till de senaste fyra åren i öppet kontorslandskap med ca 380 andra arbetare. Det har gått väldigt bra. Jag har bra förmåga att sortera bort bakgrundssorl och fokusera på min arbetsuppgift, det var svårt från början men jag tränade målmedvetet med min fokus och kom i mål på ett bra sätt.  När jag rider så störs jag dock fortfarande av ljud. Gräsklippare, fläktar i ridmanegen, prasslande löv, motorcyklar, tåg,

Det var inte många dagar sedan jag skrev att jag beställt kläder, jag skrev även: "Vissa år har jag lyckats pricka mina outfits, men de senaste två åren så är det många gånger jag gått till jobbet och hoppats att inte synas så mycket. Det är många gånger jag gått in i ett rum med mina välklädda fina kollegor och känt mig som en sjabbig liten tomte" Vet ni vad som hände i går? En kollega, som alltid är väldigt välklädd och stilsäker, kom med två klänningar till mig.  "Jag rensade ur garderoben, jag tyckte det var lite ´Katarina´ över de här klänningarna. Du behöver inte använda dem, men om du gillar dem så får du dem."  Jag blev hur glad som helst! Jag har faktiskt skämtat med mina kollegor att jag mer än gärna testar deras "left overs" om de lessnar på något, men denna kollega är den första som faktiskt tog lyra på det. Jag hade funderat länge på att köpa en särskild svart kofta, och när jag såg att den kunde passa klänningen så köpte jag den på momangen.

 Det är lite kul att komma tillbaka till jobbet ändå, mycket tack vara alla olika alternativ med kläder! Skönt att inte tomt stirra på en osorterad hög med svarta plagg och sucka uppgivet. Jackan är en bolero (den är kort och slutar just vid revbenen) med en massa söta pärlor, linnet under har en svart, fin spets, och så tog jag den blå sjalen av den imponerande mängd sjalar jag införskaffat via nätshopping denna sommar. Jag har hunnit träffa socialnämndens ordförande på jobbet och vi har gått igenom ett personuppgiftsbiträdesavtal inför den nationella brukarenkäten för 2024.  Det är roligt hur nya titlar florerar och definieras och den här titeln har jag aldrig haft förut: "Påverkare"! Haha, jag skriver inte under några dokument och är inte ansvarig över varken arkivering, genomförande, eller dataskydd, men någon behöver gå runt till olika instanser och säga vad de ska göra, och vilket datum de ska vara klart. Det är jag. Påverkaren. Det känns bra!  Det är så skönt att ha så

Ares är överraskande duktig fortfarande, vi har jobbat lite för mycket i hans dåliga vänstervarv, som med träning blivit jättefint, men nu behöver vi komma i kapp med styrka och koordination i hans betydligt bättre högervarv, som nu har blivit det lite sämre varvet, men det är blott och enbart ett förarfel och ganska lätt att åtgärda. Rida i höger varv i i början, upprätthålla den fina ridningen som redan finns i vänster varv, och sedan avsluta i höger igen. När han kan det enkelt så sätter jag ihop det i en 8:formation. Men det får ta den tid det tar, han gör det jättebra! Jag hade aldrig förväntat mig en så trevlig dressyrhäst i Ares!  Vänstervarvet är en dröm att rida. Ibland går det lite långsamt och jag får driva på, han tappar också formen i avsaktningarna, men även där kan man säga att vi har ett förarfel då jag slutar rida honom och börjar gosa innan han hunnit stanna av. Så han stannar med huvudet högt och väntar på sin hyllning. Detta gör vi bättre längre fram. Många små det

  Mamma har hälsat på. Hon har använt min etta i stan som övernattningslägenhet när vi sovit i Sjöbotten. Det har fungerat väldigt bra. Det var tidigare självklart att jag och Jonatan bott i ettan på veckodagarna, förra hösten och vintern, för att få en paus från allt som behöver göras på gården, men nu efter en väldigt effektiv semester så är gränserna betydligt suddigare om vart det är bekvämast att vistas. Gården har blivit riktigt trevlig. Sedan vi fick ett nytt vardagsrum och hemmakontor så känns ju huset mysigare och finare. Fast vi har ju kvar hästarna inhyrda fyra km från ettan, så det blir ju bekvämast att spendera tid där om man ska åka till dem. En stor skillnad på gården nu efter sommaren, är ju att om en av oss vaknar tidigare och inte vill ligga tyst i sängen och vänta på att den andre ska vakna, nu kan man gå trappan ned till vardagsrummet och se på TV där om man vill, utan att den andre vaknar. Så vi får se hur vi spenderar dagarna framöver! Sessan och Ares fick en lugn

  Ja, så här såg det ut för två veckor sedan. Vi hade börjat bygga igen dörren till köket och jag hade precis upptäckt att tapeterna till höger där, lossnade väldigt lätt.  Hela högra delen av av rummet visade sig ha tapeter som lossnade lätt. Vi fick lägga ned en hel del tid åt att få väggen slät. Jonatan gjorde ett grundligt jobb för att spåren efter dörren skulle bli obefintliga. Inte kände jag mig helt säker på färgen heller, efter att första lagret kommit upp. ”Restful Rocherfort” från Nordsjö var det. Den första vändan kändes gul. Eller grön? Eller vad är det?! Jag kände mig lite osäker.  När färgen torkat ordentligt och möblerna kommit på plats så kändes det verkligen som att färgen var mitt i prick! Vi åkte till IKEA tillsammans med min mamma och köpte allt vi behövde för att få ordning på kontoret. Det blev mycket! Men det blev otroligt bra.  Här kan jag alltså jobba hemifrån om jag vill, det blev otroligt fint!! Och vem vill inte vila här!?! Både jag och Jonatan har trängts o