Pansarhästen och ballerinan

I morse frågade min vän Katarina om jag ville låna hennes häst Corzo. Eventuellt tyckte hon lite synd om mig som ofta promenerar efter Per kilometer efter kilometer (fast jag har aldrig backat för att röra på kroppen), så hon tyckte att Corzo kunde stå till förfogande då hon ändå behövde jobba. Jag tror hon höll det lite öppet om jag eller Per skulle rida Corzo, men jag passade på att paxa honom. Jag ville se om jag skulle bli ridrädd på Corzo eller om det skulle kännas annorlunda på en annan häst.

Corzo är en maffig korsning mellan Knabstrupper och Welsh cob, som är lika gammal som Galishimo, och en erkänt trevlig häst för uteritter. En riktig Pansarhäst som inte skyggar i första taget.

Första halvtimmen hade jag lite ont i magen och ryckte till om han snubblade, och jag oroande mig om han tittade på något. Men sedan insåg jag långsamt att Corzo är stadig som en tegelsten och då kunde jag verkligen slappna av och njuta av ridturen.

Bakom Corzos trygga, fasta steg sprattlade Galishimo med Per på ryggen. Galishimo sprang sidvärtes och steppade och spelade ut sitt drama över livets orättvisor och alla elaka kvistar som ofredade hans ben. Som en olycklig ballerina slank han än hit och än dit. Per satt obekymrat på Galishimo och lät honom hålla på bäst han ville.

Men på ett område glänste faktiskt Prima Ballerinan Galishimo i all sin prakt. Han till och med överglänste trygga Corzo just dessa tio sekunder av långturen. Och det var just över träbron. Den hade frusit och knarrade högt, och vita snöklumpar föll ned i vattnet. Där blev till och med Pansarhästen konfunderad. Men Galishimo, HAN har minsann tränat för detta ögonblick. Hela hösten har han nitiskt tränat med mig och Per. Och det har gett resultat! Må så vara att han inte riktigt kan hantera kvistar och naturen i all dess farlighet, men över träbron behövde vi inte skämmas!