Lite bättre självförtroende

Idag så har jag bara longerat Galishimo över några markliggande bommar (cavaletti). Han tog dem som en dans och verkar tycka det är roligt att springa över dem, numera. Hoppning har han däremot inte lärt sig uppskatta. Han har våndats över det minsta hindret som någonsin skapats. Och när jag menar "det minsta hindret som någonsin skapats" så menar jag det.

Jag har lagt sockerbitarna på lågkant på marken och bommarna är så brett isär att de inte ens kan kallas ett kryss.  Detta lämnar ett brett, platt hinder som är så lågt att det hamnat omärkligt uppe i luften. Galishimo visade ögonvitorna och tog sig an hindret med stor entusiasm men rev ett par gånger. Ja. Ni läste rätt. Han rev ett par gånger. Det är helt enkelt för spännande. Är det svårt så är det svårt. Vi kämpar vidare. Men han var inte lika tveksam som han brukade vara. Vi får köra vidare på det där, helt enkelt.

Han har även fått benskydd för att skydda baktassarna för första gången i sitt liv. Eftersom det blivit blodvite under tidigare försök över krysset, när han skrapat sig själv blodig med hovarna, när han flippat över bommarna. Ursäkta om skydden sitter lite slarvigt men han var väldigt skeptisk till dem i början och jag ville inte vara är i bakhovarna och pilla onödigt efter att de satts fast. Han har ju faktiskt knogjärn den här tiden på året. Med nitar! Men skydden satt fast hela passet och han verkade inte bekymrad alls när jag tog av dem!

Det var skönt att träna honom utan att sitta upp på honom. Jag tyckte att han verkade ovanligt lugn och trevlig. Det kändes väldigt skönt med tanke på att jag känt mig osäker med honom ett tag.

Jag blev till och med lite sugen på att rida snart. Kanske ska jag prova gramantygeln som jag hade några veckor förra året när jag var lite rädd, och känna om det blir bättre. Hästen är det ju inget fel på. Så länge man inte presenterar ett pyttelitet hinder för honom. Men annars, så!