Och där rök självförtroendet igen
Det blev en ytterst kort ridtur igår. Jag försökte rida på fältet igen. Galishimo höll på att krypa ur skinnet. Mitt ute på ett vitt fält. Tänk alla farligheter som lurar under snön. Demoner. Winter is coming. Han ville hem till hagen som hägrade där borta i andra änden av fältet. Innan demonerna kommer. Jag försökte förklara för honom att det var han som var demonen men det gick tydligen inte in.
Jag kom på idén att om jag rider i pytte-pytte-pytte-snäva cirklar så måste han böja huvudet och har då inte kraft eller balans att bocka av mig. Det låter ju smart. Westerncowboys gör ju så. På tegelstensformade quarterhästar med korta, breda ben. Sådana där hästar som varken varken faller omkull av sig själva, eller får klaustrofobi av för hårt hållande tyglar och hårt klämmande ben.
Galishimo gick motvilligt med på att göra pyttesmå cirklar. Hela övningen påminde om balanstävlingen "Rysk julafton" då man snurrar runt med pannan tryckt mot en pinne och sedan ska försöka springa rakt efteråt. Förutom då att jag inte vill att Galishimo ska springa rakt efteråt. Han ska gå förståndigt och långsamt. Helst åt det håll jag styr.
Efter att vi lekt "Rysk julafton" i löjligt många varv så gav jag upp och satt av. Galishimo stod blixt stilla. Släppte av mig lydigt. Kollade att jag var okej. Sedan gjorde han en besvärjelsedans av sällan skådat slag. Stegringar och hopp och bakutsparkar samtidigt. Om och om igen. Så spännande var det att tvingas ut på fältet alltså. Så spännande. Alltså. Minst fem utbrott på varandra. Hade jag inte känt honom hade jag sannolikt blivit rädd men nu vet jag att han vet precis vart jag står på marken, och inte kröker ett hårstrå på mig, eller putta i mig. Värre är det när jag sitter i sadeln. Då har han ingen aning om vart jag tog vägen.
De goda nyheterna är att han verkade hålla andan och väntade tills jag suttit av. Det kan hända att han har en föreställning om att bockningar inte är önskvärda när jag sitter på ryggen.
Att han liksom har ett ansvar att hålla ihop sig så gott det går när jag sitter ovanpå, för att inte göra något tokigt. Man kan ju åtminstone inbilla sig det för att motivera sig upp i sadeln igen.
Det är bara det att jag vill verkligen ha ett arabiskt fullblod som jag kan galoppera med ute på det snövita fältet. Jag vill det så förtvivlat gärna. Fältet är så stort och vitt och vackert så här års. Det är varje flickas dröm att kunna göra det. Det MÅSTE gå. Det KAN inte vara omöjligt. Inte ens för mig. Inte ens för Galishimo.
Galishimo i sitt oönskade vintertemperament från förra vintern.
Jag kom på idén att om jag rider i pytte-pytte-pytte-snäva cirklar så måste han böja huvudet och har då inte kraft eller balans att bocka av mig. Det låter ju smart. Westerncowboys gör ju så. På tegelstensformade quarterhästar med korta, breda ben. Sådana där hästar som varken varken faller omkull av sig själva, eller får klaustrofobi av för hårt hållande tyglar och hårt klämmande ben.
Galishimo gick motvilligt med på att göra pyttesmå cirklar. Hela övningen påminde om balanstävlingen "Rysk julafton" då man snurrar runt med pannan tryckt mot en pinne och sedan ska försöka springa rakt efteråt. Förutom då att jag inte vill att Galishimo ska springa rakt efteråt. Han ska gå förståndigt och långsamt. Helst åt det håll jag styr.
Efter att vi lekt "Rysk julafton" i löjligt många varv så gav jag upp och satt av. Galishimo stod blixt stilla. Släppte av mig lydigt. Kollade att jag var okej. Sedan gjorde han en besvärjelsedans av sällan skådat slag. Stegringar och hopp och bakutsparkar samtidigt. Om och om igen. Så spännande var det att tvingas ut på fältet alltså. Så spännande. Alltså. Minst fem utbrott på varandra. Hade jag inte känt honom hade jag sannolikt blivit rädd men nu vet jag att han vet precis vart jag står på marken, och inte kröker ett hårstrå på mig, eller putta i mig. Värre är det när jag sitter i sadeln. Då har han ingen aning om vart jag tog vägen.
De goda nyheterna är att han verkade hålla andan och väntade tills jag suttit av. Det kan hända att han har en föreställning om att bockningar inte är önskvärda när jag sitter på ryggen.
Att han liksom har ett ansvar att hålla ihop sig så gott det går när jag sitter ovanpå, för att inte göra något tokigt. Man kan ju åtminstone inbilla sig det för att motivera sig upp i sadeln igen.
Det är bara det att jag vill verkligen ha ett arabiskt fullblod som jag kan galoppera med ute på det snövita fältet. Jag vill det så förtvivlat gärna. Fältet är så stort och vitt och vackert så här års. Det är varje flickas dröm att kunna göra det. Det MÅSTE gå. Det KAN inte vara omöjligt. Inte ens för mig. Inte ens för Galishimo.
Har du möjlighet att longera honom på fältet, i djupsnön innan du sitter upp? Lite nu som då med jämna mellanrum så att det spänannde ingivande fältet inte är så spännande längre?
SvaraRaderaDet är en självklarhet. Minst trettio minuter. Minst över cavaletti eller med andra särskilda tankenötter. Exempelvis galopp på halva volten och trav på den andra halvan, flera vändor. Eller att leta upp en lite kuperad plats så han får sätta fötterna lite mer i uppför på halva volten, och nedför på andra halvan. Vore det så enkelt att han behövde longeras innan så hade jag skämts ordentligt om jag inte räknat ut det. ;)
RaderaOch självklart återgår jag och jobbar honom för hand med longerlina på de platser på fältet han blivit rädd på.
RaderaHahaha det var det jag tänkte också att du antagligen gör det redan men ville kolla endå :) han är allt en intressant krabat din lilla arab med sina idéer
RaderaTack för ditt engagemang! Ljuset i tunneln är ju att han blir klart mer lätthanterad till våren. :)
RaderaKlart att min drömtjej kommer kunna galoppera över snövita fält på sitt arabiska fullblod <3
SvaraRaderaDet är ju din drömkilles högsta önskan också ;)
tack <3
Radera