Julefrid

 Julen spenderades med mamma i Rentjärn, och denna gång så förärades vi ju även sällskap med Per. Jag tror mamma fick lite prestationsångest över det fina sällskapet jag skulle komma hemdragandes med, för hon blev lite bekymrad över att vi inte hade någon Janssons frestelse. Förra veckan var hon även bekymrad över att hon helt saknade julgran, så då inköptes det raskt en julgran från Jula. Jag har förklarat för alla utomstående att min och mammas julafton brukar vara väldigt prestigelös. Mycket kärlek och lite mindre materiella sakfrågor.

Denna jul ville mamma väldigt gärna köpa Galishimo ett tjusigt hästtäcke. Det rådde bara lite oklarheter om Galishimos storlek och vilket slags täcke han behövde. Så jag valde helt enkelt ut ett täcke, och råkade dessutom beställa hem det till mig. Hemma hos mig hämtade mamma täcket, satte in pengar på mitt konto, och slog in täcket med omsorg. På julafton blev jag givetvis överlycklig när jag öppnade paketet. Det är så man firar jul hemma hos oss. Inget knussel. Mycket kärlek.

 

Men så fort någon utifrån kommer så rycker vi ändå omedvetet upp oss. Litegrann, åtminstone. Jag hade exempelvis köpt en julklänning. Jag orkade inte sminka mig eller kamma håret nämnvärt men jag bar min julklänning. För julens skull. Tills jag insåg att Per köpt mig en rosa mjukisdress så kastade jag omedelbart den högtidliga klänningen till förmån för rosa fluff. Där kom julefriden!

Resten av julen hos mamma kan bäst beskrivas så här: Jag sitter i soffan och tittar på TV, eller surfar med mobilen, eller pratar med familjen, pussar på Per, eller tittar i ett fotoalbum. Ni kan välja valfri aktivitet. Jag gjorde alla dessa saker. Vid samtliga aktiviteter kommer en ostyrig strävhårig hund, med en imponerande sträv mustasch, och sätter sig bredvid mig på ett sätt som mest kan likna en kärvänlig tackling. Sedan börjar näsan på den stora mustaschen att snorka och man märker att han får vittring på något. Den fuktiga kalla mustaschen kittlar mig i nacken och jag hör hur han andas upphetsat. Sedan finner han min hårsnodd i nacken och med ett förtjust grymtande så drar han av mig den.

Sedan springer han för livet med munnen stängd och ger sig inte förrän jag hittat honom och bänt upp munnen på honom handgripligen, samtidigt som jag med ena handen gräver djupt i munnen för att hitta hårsnodden. Ibland är den under tungan. Ibland i ena kinden, men oftast långt uppe i gommen, nästan allra längst in. Som om han var redo att svälja den ifall den skulle bli upptäckt.

Sedan försöker jag halvhjärtat torka av den slemmiga hårsnodden och sätta upp håret i den igen. Och där sitter hårsnodden. Tills nästa kärvänliga tackling kommer. Julefriden bröts då och då av mammas utrop: "MEN DU MÅSTE JU FÅ HONOM ATT SLUTA!!" men tyvärr är jag för svag för Sicko och får inte ur mig någon allvarligare form av tillsägelse. Det är ju jul. Såklart man måste få busa lite.

.

Sedan styrde jag och Per kosan till Pappa och Kristina i Sandfors.
"Du har väl inte köpt någon julklapp va? För vi har inte köpt något till dig." frågade pappa oroligt.
"Nej då. Men vi har tagit med oss vin!" utropade jag tillbaka.
"Perfekt!!" sa pappa.

Och så blev det julefrid även hemma hos pappa. Mycket kärlek. Inget knussel. Och ett glas vin på det.
.