Livet är förändring

  Jag har varit småsjuk och behövt vila massor under påsken. Mesta tiden har spenderats i sängen i Sjöbotten under tiden Jonatan har skottat och fixat. Jag som alltid brukar ligga ensam och typ titta på mina tår när jag är sjuk, nu är jag väldigt uppskattat sängsällskap till en hel flock. Det är lite mysigt ändå. På måndagen hade jag piggnat på mig och vi åkte runt lite för att titta på stall ifall vi ska köpa en ny häst.  Från början kändes det som att vi hade flera alternativ, men det dyker upp lite hinder på vägen som gör att jag börjar tveka. Den största nackdelen när jag köpte Ares var att han fick kuska runt till tre olika stall på sitt första år, ungefär. Nu har han varit på Brönet i nio månader och trivs jättebra. Så vi fann ju vår plats.  Jag vill inte utsätta en ny unghäst för upprepade flyttningar, så jag vill ju att det ska bli bra och stabilt på en gång. Denna gång så hoppas jag inte på det bästa och tänker "det löser sig!" utan vill verkligen känna att det blir

  Nej, vi har inte sagt att vi ska köpa Jaxxon ännu, men vi tittar lite på hur det skulle kunna se ut OM vi köpte honom. Och blir det inte han så kanske det blir någon annan.... Jag vill inte att det ska bli samma röra som med Ares, med flera flyttar, så nu försöker vi tänka till lite. Det är viktigt med en stallägare som är helt trygg med unghästar och unga hingstar. Annars kan det bli rörigt, vi vill inte heller ha så många människor som tycker, tänker och tolkar, så helst ett mindre stall. Det ska vara lugnt och tryggt och alla ska vara med på tåget.  Vi har hittat ett stall med två unga hingstar nära Jonatans gård som verkar helt perfekt... stallet har till och med samma hovslagare som Ares har (och som Galishimo haft) och som jag är supernöjd med. Hagarna är stora, med få hästar i, och det finns massor av utrymme för lek och bus. Stallägaren skrev även att Ares var varmt välkommen om vi ville samla båda hästarna i ett stall, men jag vill verkligen inte utsätta Ares för en flytt ti

För fyra år sedan skrev jag inlägget "Vissa dagar är tyngre än andra", du kan läsa det HÄR , då jag beskrev att jag längtade efter en till häst. Att jag sett quarterhästar på All Star Ranch och att jag önskade mig en sådan. Men med tyngd i bröstet konstaterade jag att det var för ekonomiskt riskfyllt, och att jag inte visste om jag skulle orka med två hästar. Jag minns känslan jag hade just då. Jag sörjde. Jag försöker vara positiv i min blogg men den dagen tog sorgen över. Att jag hade min älskade Galishimo men thats it.  Men ganska nyligen så kom ju Jonatan in i mitt liv. Älskade, älskade Jonatan, som funderar på att köpa en till häst till vår familj.  För vi är ju två nu, och då är vi en häst för lite. Först blir jag lite orolig och försöker kräva en welsh cob i sådana fall. Vi har ju Ares och jag är inte säker på att vi hittar en så bra häst igen. Klarar vi ens av en "vanlig" unghäst? Tänk om den är för svår? Jag visar länkar på welsh cobs och berättar om alla f

  Igår red jag Ares själv. Det var i princip vindstilla hela dagen, men en liten bris ven i öronen lite, precis när jag skulle sitta upp. Jag har kanske inte pratat om det jättemycket, men de som är närmast mig vet att jag har varit lite fobisk för blåst när jag rider. Det var ju för att Galishimo ofta sprattlade när det blåste ute, och att jag kände att jag tappade kontrollen. Till och med när jag är hemma och det blåser till i ett fönster så kan jag rysa lite, trots att det absolut inte är ridrelaterat. Ljudet av vinande vind har blivit starkt kopplat med obehag för mig. Det har råkat bli hårdkodat i reptilhjärnan. Trots att Galishimo varit borta i 20 månader nu.  Men jag tittade på Ares lugna ögon, och såg hur fint vinden spelade i hans långa, vackra, slingade man, och så satte jag mig upp utan problem. Helt ensam. Jag var inte ens rädd. Jag reflekterade bara över att jag brukar bli rädd.  Tyvärr så blev det snöstyltor under skorna och det var även is på sina ställen, så det gick in

  Jag brukar ju vara domarsekreterare på ridskolans dressyrtävlingar, vilket jag brukar ta på väldigt stort allvar, men nu har jag hamnat på fikaavdelningen två gånger, vilket jag å andra sidan känner är ett väldigt avslappnat och trevligt uppdrag. Lite lättare, faktiskt. Sagt och gjort, jag hamnade på Caféet i helgens dressyrtävling och åt varmkorv och kakor och hade en trevlig stund med den andra tjejen som hjälpte till där. Då och då tittade ett glatt ansikte in genom luckan och köpte en macka eller lunchlåda. Några av mina bekanta red jättebra med fina poäng, och någon annan hade otur just den dagen.  Det har ändå hänt något med mig, den sista tiden. Jag har i många år haft drömmen att få komma in på en dressyrbana i vita ridbyxor och visa upp mitt arbete med min häst. Jag kan ha haft den drömmen sedan jag var tio. Kanske i 33 år alltså. Att få köpa in en kavaj och putsa stövlarna och den lite högtidliga känslan att rida in, göra halt, hälsning, och rida vidare. Nu har ju den drömm

 Jag försöker ofta undvika att vara i stallet på vardagkvällarna. Det är många som är där, det är fullt på ridbanan, och det är mörkt. Ofta försöker jag förlänga en lunchrast en eller två gånger i veckan så jag kan titta till honom eller göra ett kortare pass. Men Ares börjar ju bli en stor kille och det börjar bli ljusare på kvällarna, så igår tog vi tjuren i hornen. Eller Ares i öronen.  Det var fyra andra hästar på ridbanan och Ares undrade om de andra ekipagen visste vad de skulle göra, eller om han skulle tala om det för dem? Han blåste upp sig och tömkörningen gick väl lite sisådär. Han ställde sig utåt och föll inåt i båda varven, allt för att hålla koll på vad alla andra gjorde, och se till att alla andra hästar var medvetna om att han var kungen i baren. Till slut var han bara på en liten liiiten volt på fyra meter kring mig och jag hade lösa tömmar. Men det gjorde inte så mycket för det var ju första gången som det var så livligt på ridbanan för honom. Då får man ju sänka kra

  Vi har haft en promenadhelg med Ares i helgen. Det är isigt och hårt på ridbanan och fläckvis halt och hårt lite överallt på stallplanen och efter vägar. Ares är ordentligt broddad, men det har ändå blivit lite av en paus i träningen, och så har vi bara varit ute och gått med honom. Vi övervägde att transportträna lite men det är samma känsla där, ska vi verkligen göra det när det är glashalt ute? Det är väl inte bara risk att Ares halkar utan även vi. Nej, det får vänta.  När ridbanan tinat fram, och när det blir ljust på kvällarna, så blir det nog betydligt mer ridning och träning, så han kan lika gärna få ta det lugnt nu. Ares gillar verkligen promenader och är så lydig att han knappt märks av när vi går med honom. Ofta går han lite bakom oss med sänkt huvud. Han blir lite livligare när det blåser, men han blir inte stark eller svår att hantera. Grimma och grimskaft räcker bra.  Det här är inte en ovanlig syn. Vi går först och Ares kikar bara fram lite försynt bakom Jonatan. Han h