Fikaförsäljning och dressyrdrömmen som försvann

 

Jag brukar ju vara domarsekreterare på ridskolans dressyrtävlingar, vilket jag brukar ta på väldigt stort allvar, men nu har jag hamnat på fikaavdelningen två gånger, vilket jag å andra sidan känner är ett väldigt avslappnat och trevligt uppdrag. Lite lättare, faktiskt. Sagt och gjort, jag hamnade på Caféet i helgens dressyrtävling och åt varmkorv och kakor och hade en trevlig stund med den andra tjejen som hjälpte till där. Då och då tittade ett glatt ansikte in genom luckan och köpte en macka eller lunchlåda. Några av mina bekanta red jättebra med fina poäng, och någon annan hade otur just den dagen. 

Det har ändå hänt något med mig, den sista tiden. Jag har i många år haft drömmen att få komma in på en dressyrbana i vita ridbyxor och visa upp mitt arbete med min häst. Jag kan ha haft den drömmen sedan jag var tio. Kanske i 33 år alltså. Att få köpa in en kavaj och putsa stövlarna och den lite högtidliga känslan att rida in, göra halt, hälsning, och rida vidare. Nu har ju den drömmen aldrig riktigt blivit förverkligad. Eftersom livet är förändring och man kan inte förutse allt. 

Fram till jag var 30 hade jag inte råd att ha en häst. Innan dess gällde det att universitetsutbilda mig och etablera mig på arbetsmarknaden, det tog tid och när jag tagit min universitetsexamen så hoppade jag mellan visstidsanställningar, vikariat och projektanställningar. När jag väl landat en fast anställning och köpte Galishimo så kom vi inte så långt, mycket för att raka linjer inte var hans styrka, utan det var även svårt att hitta en passande dressyrsadel till honom. Det stabilaste, snällaste och säkraste alternativet med Galishimo blev en westernsadel. Och man får absolut inte tävla dressyr i westernsadel, trots att det är det bästa alternativet för hästen. Men jag älskade honom förstås ändå. Och han gick ju jättetrevlig dressyr i westernsadeln! 

Nu när jag köpte Ares så köpte jag en snygg dressyrsadel direkt! Äntligen är det min tid! 

Men vad hände med pirret i magen och drömmen om att rida in på vita ridbyxor, göra halt, hälsning? Jag tittade knappt på ekipagen från Caféet. Ingen annan gjorde det knappt heller. Läktarna var i princip tomma. Ryttarna har ungefär tre minuter på sig att visa upp sina hästar och ibland kändes det lite orättvist. Betyder de tre minuterna verkligen så mycket? En av mina vänner som jobbat stenhårt i flera år och gjort ett jättefint jobb med sin ponny, fick utgå då ponnyn hade en dålig dag och tjurade ihop i början på de viktiga tre minuterna. Kanske en begynnande brunst som kickade in och sänkte arbetsmoralen. Det kändes lite orättvist, som hon kämpat. Stora diskussioner förs om hästars välfärd just nu, och allt oftare undrar jag om dressyren verkligen är det snällaste alternativet. 

Ute var det blåsigt och tung, blöt snömodd efter vägarna, och jag var glad att jag inte behövde köra transport i detta väder. Är det inte mysigare att klä sig varmt och rida ut i skogen, i stället? Om hästen själv får välja? 

"Det blir nog kanske aldrig vita byxor och en snygg tävlingskavaj för mig." sade jag till Jonatan när jag kom hem och jag fortsatte: 
"Det känns bara inte som att det är värt mödan. Det är dyra tre minuter. Jag vet ändå hur jag vill träna Ares och vad jag vill uppnå i ridningen. Jag har ju inre mål, som inte behöver betygsättas av andra." 
"Men du har åtminstone en bra häst som kan ställa upp om du ändrar dig!" sade Jonatan, och det har han verkligen rätt i. Ares kan nog bli min dressyrponny, när jag vill i livet. 

Men det kanske inte är vad jag vill längre.