Att pusta ut

 

När jag kollade på minnen på Facebook, så var det precis ett år sedan som jag tog på lilla Ares sadeln, ställde mig vid uppsittningspallen, och började hänga på honom. Sara höll i honom och jag stod mest och kliade honom, väsnades och vevade med armarna, vid uppsittningspallen. Då var han två och ett halvt. Nu är han tre och ett halvt, och jag har suttit upp på honom många gånger. Några gånger ensam, men oftast i sällskap. Från början litade jag ju inte alls på honom, jag tror inte man ska lita på en nyinriden unghäst hur som helst, men nu börjar jag verkligen känna mig trygg med honom. Jag har alltid känt att Ares i grund och botten är en väldigt snäll och pålitlig häst, men ibland har jag verkligen känt ett motstånd inför att sitta upp. "Hur ska jag klara det här?!" har jag tänkt. "Vad gör jag om han bockar iväg?!"

Men nu har det alltså gått ett år och inte en endaste gång har Ares gjort något dumt med mig på ryggen. Han har alltid, alltid, varit väldigt snäll. Jag börjar känna att jag litar på honom. Jag är dock lite försiktig i det isiga underlaget och just nu skrittar vi mest. Men han är verkligen min stjärna. Han behöver inte vara bättre än så här. Han gör sitt jobb, inte bara som ridhäst, utan även som vän. 

Jag har tappat räkningen på hur ofta han vänder sitt stora huvud mot mig, efter en avsittning, och lägger mulen nära, nära mitt ansikte. Och så står han bara där och blåser varm luft i ansiktet på mig, med halvslutna ögon. Och så härligt det känns. Att han inte bara är en unghäst utan en vän. Att han gillar sitt jobb. Att han gillar att vara duktig. Att han gärna myser en stund innan vi går hem för dagen. 

Jag kan nog pusta ut nu. Han är insutten och trygg med mig på ryggen.

Resten, det som kommer efter detta, ser jag bara som en bonus!