Lastträning och sjukdom

 

Man känner sig aldrig förberedd för att bli sjuk. Inte ens i torsdags när Jonatan kom hem från jobbet och skakade i feberfrossa, inte ens när jag fysiskt kramade om honom för att hjälpa honom sluta skaka, och sade "Jag lär nog trilla dit ganska snart jag med", så tror man ändå någonstans innerst inne att man ska komma undan.

Man kommer inte undan.

Jag blev lite grinig i fredags, orkade inte ta några promenader på lördagen, och på söndagen gav jag upp och blev sängliggandes. Jag kan ha svårt att bygga upp en rejäl och virusdödande feber, som Jonatan gjorde, utan jag ligger ofta och mår halvskumt lite längre i stället. Upp till en vecka. Det tråkigaste var att vi fick lämna renoveringen av hemmagymet som på bilden ovan. Det börjar se så fint och inspirerande ut. Planen var att vi skulle sätta upp gardiner, lägga sista delen av golvet, sedan skulle vi titta på vägg-TV och vad det finns för annan gymutrustning på XXL. Bara roliga saker alltså. Och så blev jag sängliggandes! 

Det var inte läge för promenad i lördags heller, då jag kämde mig matt, men Jonatan var ganska pigg så vi bestämde oss för att repetera lastträningen som Ares börjat protestera lite med. Då kunde jag sitta på en pall och hejja på, bara. 

Det började med att Ares bröt sig ut från riktningen mot rampen, och då kan han trycka bogen mot Jonatan och försöka tränga sig förbi. Så Jonatan fick träna på att "blockera" Ares med sin kropp så att han inte börjar tränga sig. Det gäller ju att vara tidig med blockeringen och inte börja åtgärda det när han redan börjat "kramas" som jag brukar kalla det. För då är det för sent. 

Det var ganska lätt korrigerat, men väldigt läroroikt för Jonatan att få uppleva att det inte alltid går som tänkt och att man måste klura lite, och att han måste ge akt på sitt eget kroppspråk lite mer. Annars har han plötsligt en ponny i knäet. 

Efter bara några minuter och några repetitioner gick det mycket bättre. Ares är verkligen ingen omöjlig eller svår häst. Han fick gå in och ut flera gånger, både ensam och tillsammans med Jonatan. Han berömde honom så mycket att det hördes genom hela transporten. "Duktig kille! Vad du är bra!" hörde jag från transporten, där jag satt på min pall, utanför. Sedan backade Ares nöjt och kontrollerat ut, och var alldeles ruggad på pälsen vid rumpan, där Jonatan kliat honom. Beröm är så viktigt. Sedan gick de in och ut några gånger till. 

En vän har precis skaffat unghäst också, och skrattade "Man glömmer ju hur jobbigt det är att ha unghäst, när det är så långt mellan gångerna!" Men jag delar inte riktigt upplevelsen. Jag tycker väldigt mycket är lätt med Ares. Det är skönt att man inte behöver rida honom fem dagar i veckan utan kan träna lastning en stund i stället, om man har en dålig helg. Det finns alltid något meningsfullt att träna på. 

Nu är det tisdag och jag har fortfarande inte blivit bra. Jag ligger mest i sängen och idag beställde jag kebabpizza på hemleverans. Jag längtar redan efter nästa helg!