Livet är förändring

  När jag började hänga hos Jonatan, i början av sommaren, så hade jag två olika och starka impulser jag försökte få ordning på. Den ena impulsen var att det var ett fint hus som jag verkligen ville engagera mig i! Åh vad jag hade velat ändra på några saker!  När jag skriver "ändra om" så är det ett finare ord för det lite brutalare ordet "renovera". För att det skulle kunna bli så himla fint!  Den andra impulsen var att hålla mig undan från att engagera mig i andras hem. För det är inte roligt, och det kan lätt kännas bittert, att lägga ned sin själ i något som inte är ens eget, och sedan få gå tomhänt därifrån om relationen inte håller.  Men sedan kommer ju den där känslan av att det blir en konstig start, det där med att vägra engagera sig i varandras liv, för VAD händer om relationen inte håller? Vad är alternativet egentligen? Att dejta någon som har ett liv som man absolut inte vill engagera sig i?  Ungefär så tänkte jag när jag fick en värmepistol från honom,

  Gud, vad nöjd jag är över sadeln! Den var värd varje krona! Jag kan stå upp i den utan problem, rida lätt utan problem, sitta utan problem. Allt som jag hänvisade till Crappy Riding var inte crappy riding, utan bara ett litet sadelproblem. Ares verkar nöjd med den också.  Jag har till och med vågat trava ensam på ridbanan två gånger nu, helt ensam. En gång sprattlade han lite och då hamnade sadeln lite snett, så den har inte så mycket manke att fästa sig på ännu, men det var lätt att trampa tillbaka sadeln i rätt läge från hästryggen, jag behövde inte sitta av.  Och varför sprattlade han då? Jo, han hade en klumpig matte. Jag vänjer honom vid spö i ridningen och håller alltså i ett spö hela tiden. Tanken är absolut inte att börja använda spöet ännu. Spö ska ingå i hans träning och ska vara en naturlig del av träningen. Jag kliar honom med spöet, pekar med spöet, byter spöhand när jag rider, och så vidare. Det ska inte vara ett hot utan ett verktyg.  Men tror ni inte att jag, på ren r

För tre år sedan kämpade jag med att rida Galishimo i Lillskogen. Jag skrev om det flera gånger och bland annat här, från den 30 augusti 2020:  "Han går alltid framåt men han blir stel som en pinne och andas väldigt stötvis och håller andan däremellan. Det är tydligt att han tycker det är jobbigt". Jag skrev även att jag var rädd för att rida på asfalten med honom. Det var alltid speciellt att rida Galishimo, och väldigt svårt. Inlägget hittar ni HÄR.  Vi kämpade och kämpade, och ibland gick det bra. Men aldrig riktigt bra. Stod jag på marken, eller om mamma stod på marken, så kände han sig trygg, men att rida ensam ute i naturen var svårt. Ofta satt jag av efter ett tag. Klappade och berömde Galishimo, gick hem med honom. Sade att han var min hjälte. Som kämpade på så bra. Älskade vän, vad du kämpade bra.  Och nu, tre år senare, har Galishimo lämnat mig sedan över ett år, och så sitter jag av Ares på ridbanan och föreslår att Jonatan ska leda Ares genom Lillskogen. Samma Lil

  Nu är det ju fullt ös med jobb igen. Jag är inne på min femte jobbvecka. Tre veckor blev riktigt plågsamma då jag var sjuk men jag fick antibiotika och nu mår jag bättre. Sedan ligger man då efter med jobbet och behöver jobba ikapp lite, sedan ligger man efter med bostadsrättsföreningen och behöver jobba ikapp lite. Sedan kan man glida in i lugnet. Om det går. För livet händer ju en hela tiden.  Jag tycker dock att jag fått in en jättefin rutin med Ares. Vi har haft lite otur med väder och min ork men nu har jag varit själv med honom, en hel del. Och vi har fått in en liten egen rutin, bara jag och han. I bubblan som jag äntligen funnit.  Vad är då bubblan?  Jo, för mig är bubblan en liten osynlig vägg mellan mig och omvärlden. Är man i bubblan bryr man sig bara om kontakten och dialogen med sin häst. Man är med hästen precis här och nu, och tänker inte på framtiden. Man isolerar sig från funderingar på framsteg och vad andra kan tänkas tycka. I bubblan är det bara han och jag, och d

Ares fick en liten repa på sig förra fredagen, den 18 augusti. Repan såg inte djup alls, och såg ut att sitta på ett bra ställe. Högt upp på innersidan frambenet, där leran inte kom åt. På en mjukdel på en muskel. Det fanns ingen "glipa" som vittnade på att det blivit mer än just ett hål på skinnet. Ares var helt obrydd och på lördagen så red vi honom som vanligt.  På söndagen hade han svullnat upp och var lite halt. Det märktes inte i hanteringen utan blev bara en markering när han skulle longeras i trav, han travade lite orent.  "Så kan det gå!" sade jag lite förvånat och avbröt all träning och kollade upp såret. Det såg fortfarande inte djupt ut. Det såg torrt och fint ut. Jag avbröt träningen och lät honom gå ut med kompisarna i hagen.  På måndagkvällen var det katastrof. Ares lyfte knappt benet och hade väldigt ont. Vitgult var och blod sipprade ut från frambenet. Han stapplade långsamt, långsamt, upp till stallet, guidad av pojkvännen, samtidigt som jag ringde

Äntligen kom den nya sadeln och ingen var gladare än jag. Den kändes verkligen jättebra även denna gång. Ibland kan ju hjärnan spela ett litet trick med verklighetsuppfattningen, beroende på dagsform och hur motiverad man känner sig, men denna gång stämde uppfattningen om att sadeln ökar balansen markant för mig. Ares gick väldigt trevligt också. Det märks verkligen att han är väl tömkörd, för han svarar väldigt bra på signaler för framåt-nedåt och hittar ganska lätt en bra form i skitten. Det känns knappt att han bara är tre år! I traven tappade jag stigbyglarna lätt, jag hade lite för långa stigläder, men det kommer fler dagar att rida mer, och hitta en bra längd på mina stigläder.  Men Ares går otroligt bra och ser jättefin ut. Jag fortsätter vara positivt överraskad över honom, och tänk dessutom att han bara är tre år.  Under traven så fick vi en bra balans och jag fick verkligen en förkänsla för hur bra traven kommer att bli när vi blir stabilare.  Det är ju känslomässigt lite svå

  Jamen självklart blev inte sadelköpet så lätt som jag önskade. Så typiskt. Innan jag provade sadeln så kollade jag kvickt ute på nätet om det var en vanligt förekommande sadel. Jag ville givetvis veta om det skulle bli lätt att hitta en likadan begagnad sadel, om jag väl provade min kompis sadel.  Ja. Det skulle vara lätt. En sadelutprovare som brukar komma till orten hade till och med två exemplar ute till salu. Jag fann en begagnad sadel på facebook också. Alla tre väldigt geografiskt nära. Detta blir ju lät! Samtliga av de begagnade sadlarna gick mellan 3000-8000 kronor. Det var nämligen sadeln Trainers Mariel 17" jag var ute efter. Jag kände hopp och tänkte att 8000 kronor kan jag väl skrapa ihop. Jag jobbar ju heltid, så nog är jag väl värd att känna mig balanserad i en sadel, om än det kostar några slantar.  Så kommer vi då till problemet. Problemen. Kaoset. Det visade sig vid närmare undersökning att ingen sadel alls fanns till salu. I hela Sverige. Jag ringde. Jag mailad