Det var en gång ett litet sår

Ares fick en liten repa på sig förra fredagen, den 18 augusti. Repan såg inte djup alls, och såg ut att sitta på ett bra ställe. Högt upp på innersidan frambenet, där leran inte kom åt. På en mjukdel på en muskel. Det fanns ingen "glipa" som vittnade på att det blivit mer än just ett hål på skinnet. Ares var helt obrydd och på lördagen så red vi honom som vanligt. 

På söndagen hade han svullnat upp och var lite halt. Det märktes inte i hanteringen utan blev bara en markering när han skulle longeras i trav, han travade lite orent. 
"Så kan det gå!" sade jag lite förvånat och avbröt all träning och kollade upp såret. Det såg fortfarande inte djupt ut. Det såg torrt och fint ut. Jag avbröt träningen och lät honom gå ut med kompisarna i hagen. 

På måndagkvällen var det katastrof. Ares lyfte knappt benet och hade väldigt ont. Vitgult var och blod sipprade ut från frambenet. Han stapplade långsamt, långsamt, upp till stallet, guidad av pojkvännen, samtidigt som jag ringde veterinärens kvällsjour. Jag tog tempen på honom och den var på 39,8 grader. Jag var så förvånad. Galishimo har aldrig haft infekterade sår, jag har sällan behövt oroa mig över sådant.

"Du behöver spola såret rent med en slang också. Rinnande vatten är väldigt bra när sår behöver rengöras." sa veterinären i telefon. 
"Ehh... jag har aldrig spolat honom med slang. Jag har aldrig ens ställt honom i spolspiltan ännu, han är bara tre..." mumlade jag och kände mig osäker. 
"Vi gör ett försök, och så får det gå som det går." insisterade pojkvännen. 
Så då ställde vi Ares i spolspiltan, och jag förväntade mig både stök och kanske några protester. Vattenslangar är sällan populära första gången man introducerade dem. 

Gamla minnen med Galishimo poppade upp och jag minns att han gillade varmt vatten. Kring 40 grader, lite varmare än hudvarmt. Jag hoppades detta skulle underlätta för Ares också. 

Och det gjorde det. 
Ares stod stilla och tryggt med sin nya husse och jag kunde spola såret ordentligt. Min älskade lilla treåriga unghäst. tan problem. Han lyfte inte en hov. Han såg knappt besvärad ut. Ingen av killarna såg besvärade ut. 

Efter två timmar kom veterinären. Då hade vi hunnit spola Ares lilla sår ordentligt, vi hade fyllt två boxar med nytt och fräscht strö och massor av hö och hängt upp hinkar med vatten. Jag hade fått låna Galishimos gamla bästis Corzo att stå som sällskap i boxen bredvid Ares. Och de stod båda i vardera box och mumsade nöjt hö när veterinären kom in. 

Även veterinären var förvånad över hur det lilla såret kunde bli en sådan kraftig infektion. 
"De små såren är alltid värst..." suckade hon och höll med om att det var ett litet sår som skapat stor oreda. 

Sedan dunkade hon i två sprutor med antibiotika, rakt in i halsmuskeln, och gav mig en snabb och grundlig genomgång i hur man ger Ares sprutor för sex dagar framöver. Jag fick ett helt sprut-kit och en massa kanyler, och några extrakanyler, och smärtlindring som skulle ges i munnen på Ares, och såg lite chockad ut. 
"Ska... jag alltså dunka i en kanyl in i Ares muskel och...." 
"Ja! Det blir bra!" insisterade veterinären och fortsatte: 
"Ares är så trygg med dig och husse. Och han är verkligen gudasnäll och visar så mycket tillit. Det blir bättre för honom att du lär dig detta på honom nu, än att ni tar in en ny okänd människa." 

Sedan hade jag ont i magen i en hel dag. Googlade och tittade på filmer på hur man gör och vad som är viktigt att tänka på. Men det mentala motståndet var enormt. Men visst klarar jag av mentalt motstånd? Jag har ju hoppat fallskärm i flera år. Såklart jag kan göra saker som känns svåra? Det är väl bara att göra det? Håller inte jag på att bli sjuk, förresten? 

När jag skakade i benen och försökte göra i ordning Ares första spruta, dagen efter, frågade jag pojkvännen om hjälp. Jag gav upp. Det blev för jobbigt. 

"Självklart kan jag göra det!" sade han lugnt. Klämde på muskeln, satte in kanylen rejält långt in, drog in lite för att se att han inte träffat en blodådra, tryckte in antibiotika, bytte spruta med kanylen inne, tryckte in lite till antibiotika, och drog sedan ut allt och klappade Ares. 

Sedan följde sex dagar mer ren ångest. Inte blev jag bättre på sårvård. Inte blev jag bättre på att hantera sprutor. Inte gick det lättare för varje gång. Trots att Ares var ohyggligt snäll och samarbetsvillig. Mannen fick följa med varje kväll, klämma in oss mellan sitt heltidsjobb och sin jaktbaneskjutning och sin Sundsvallsresa. Jag fick feber, blev absolut sjuk jag med, och fick antibiotika precis som Ares, fast oralt förståss. Och sista gången Ares fick en spruta så behövde jag bara utmattad sitta på en pall först, och tomt stirra rakt ut i luften.

Men till slut var det äntligen över med sprutor och sårvård. 

Jag blev långsamt piggare. 

Och ännu mer säker på att Ares är ponnyn för just mig. 

.