Hur går det för oss?

Jag fick en fråga hur det går för oss, och inser att jag inte uppdaterat på länge. Svaret är att det går otroligt bra för Ares! Här galopperar han med Ebba, utan lina, i trevlig form. Det mesta går över förväntan och det går inte en dag då jag inte är tacksam över honom. Vi har tömkört honom en hel del ute i naturen också. Allt går jättebra. Han har en otroligt fin bjudning. Han är både lugn och framåt. Precis som jag vill ha honom. 

Men jag kan vara lite arg på mig själv emellanåt. Jag tycker inte riktigt att jag är nog bra. Trots att jag köpte en brun, stabil, snäll ponny, som inte på något sätt kräver en professionell eller perfekt hantering. Ares går med på det mesta och kommer det något nytt så stannar han av och tänker en stund. Det går absolut göra misstag med honom, man får vingla i sadeln, spänna till eller råka ge felaktiga kommandon. Han blir inte stressad, han är bara nöjd över att få vara med. 

Det där med att "inte vara nog bra" verkar vara en personlig fråga och inte en hästfråga eftersom det är samma känsla som jag hade med Galishimo. 

Mest tycker jag att jag har dålig balans och är för spänd. Ares bryr sig inte så mycket, själv kokar jag inombords. Jag har ju ridit sedan jag var 7 och nu är jag 42 och vinglar och velar. Jag blev kanske bekväm med min förra häst Galishimos små, mjuka, gångarter och westernsadeln. Dessutom gick Galishimo alltid, med få undantag i en otroligt fin balans, så det blev aldrig något vingel förutom när han blev rädd. Ares, å andra sidan, har stora fina gångarter för att var ponny. Han tar stora kliv, gungar och rör sig. Så jag vinglar och kämpar. Det blir lite bättre varje gång. Men jag behöver träna mycket mer än jag förväntat mig. 

Jag har också kvar en hel del rädslor, jag känner att de klingar ut, men de är fortfarande kvar. Bland annat red jag Ares i blåsten och fick avbryta passet för att jag tyckte det var för jobbigt. Ares brydde sig inte nämnvärt om blåsten men jag är van att Galishimo sprattlade en hel del när det blåste. Så varje gång vinden ven i öronen tog tag i björkarna så de rasslade, och fick ängsgräset att bölja sig i snabba vågor, så fick jag en panikkänsla i magen, och jag var helt mentalt slutkörd efter tio minuter. Så jag fick sitta av i blåsten, och klappa in fantastiska welsh cob och med lite nedsjunkna axlar gå tillbaka till stallet. Vem behöver rida i blåst, anyway?

Här rider vi lite i trav, jag och Ares. Korta sekvenser, han är mjuk och med på noterna hela tiden. Han tycker det är trevligt att vara med matte. Han bryr sig inte om lite vingel. Bara han får beröm. 

Så hur går jag vidare nu då? Jo jag har bestämt mig för att vara lite snällare mot mig själv och fokusera på att sitta bättre i sadeln och göra skrittövningar med honom. Jag tänker nog släppa ned stigbyglarna lite eller släppa stigbyglarna helt. Som jag gjorde på ridskolan. Bara att börja om igen. 

Jag har ju min kompis Ebba som kan trava och galoppera med honom i fin balans emellanåt, om hon känner för det. Han är ju bara tre år, så han behöver ju inte jobbas så hårt. Han har många år på sig att fortsätta växa både mentalt och fysiskt. Lite skrittövningar och finlir dör han inte av. Han vill bara vara med. 

Och blir jag helt less på min dåliga sits så kan jag köra in honom i stället. Jag tror inte han protesterar över det heller. Och kärleken för honom växer bara. Han gör så gott han kan, hela tiden. Den perfekta unghästen för mig. Han är verkligen min drömhäst. 

Jag är helt säker på att jag kommer att växa med honom och få tillbaka en hel del självförtroende i min ridning. Det blir en häst för mig att växa mentalt med. 

Det måste bara få ta lite tid. 

.