Enkelt och roligt och inte särskilt tokigt

Äntligen kom den nya sadeln och ingen var gladare än jag. Den kändes verkligen jättebra även denna gång. Ibland kan ju hjärnan spela ett litet trick med verklighetsuppfattningen, beroende på dagsform och hur motiverad man känner sig, men denna gång stämde uppfattningen om att sadeln ökar balansen markant för mig. Ares gick väldigt trevligt också. Det märks verkligen att han är väl tömkörd, för han svarar väldigt bra på signaler för framåt-nedåt och hittar ganska lätt en bra form i skitten. Det känns knappt att han bara är tre år! I traven tappade jag stigbyglarna lätt, jag hade lite för långa stigläder, men det kommer fler dagar att rida mer, och hitta en bra längd på mina stigläder. 

Men Ares går otroligt bra och ser jättefin ut. Jag fortsätter vara positivt överraskad över honom, och tänk dessutom att han bara är tre år. 

Under traven så fick vi en bra balans och jag fick verkligen en förkänsla för hur bra traven kommer att bli när vi blir stabilare. 

Det är ju känslomässigt lite svårt att jämföra Ares med Galishimo. Man vill inte prata dåligt om Galishimo för kärleken till honom är fortfarande stark. Det finns mycket jag saknar, särskilt hans humor och påhittighet. Jag hade aldrig gjort mig av med Galishimo frivilligt, och det var självklart att han skulle stanna hos mig livet ut. 

Men Ares är enormt mycket enklare, och han har ger mig ett helt annat självförtroende. Ares har helt andra fysiska förutsättningar för att bära ryttare, allt från ett fint sadelläge, ett bra och vägvinnande steg, och han är välkoordinerad. Han löser problem enklare då han inte blir lika stressad. Han har verkligen en väldigt lugn och fin mentalitet och oroar sig sällan. Ares är på alla sätt det bästa jag kunnat få. Jag kunde inte tänka mig att det fanns så fina unghästar. 

Visste ni förresten att jag träffat en ny karl? Jag var singel ett år och begav mig med ett starkt inre motstånd på Tinder. Det är svårt att tro på sig själv, och vara  optimistisk, när man är 42 och kanske inte lyckats superbra på relationsfronten. Men vi fick kontakt direkt, och har knappt varit ifrån varandra sedan slutet på juni. Aldrig blir det bråk eller missförstånd, allt är enkelt och så lättsamt och framför allt väldigt enkelt och roligt. Han har en tom gård ganska nära där jag bor, och i helgen lärde jag mig grunderna att köra med hans traktor.

När jag nämner detta, eller delar med mig av detta så tar många direkt för givet att det är jag som ska börja bo på landet, att det är jag som ska vilja flytta ut på hans gård, att det är min ponny Ares som ska stå där på de tomma ängarna.

Men vet ni vad? Det finns många olika sätt att leva. Jag skulle trivas utmärkt med honom i en lägenhet i stan också. När vi lärt känna varandra bättre så kommer vi överens om vad som passar oss bäst, och det finns ingen självklar väg. Att leva på landet och ha djur hemma kräver väldigt mycket jobb, året runt, och har vi båda krävande heltidsjobb så är det inte självklart bara roligt med egen gård. 

Ares bor alldeles i närheten av min lägenhet, och han har all inclusive så vi behöver aldrig fundera på om han saknar mat eller vatten eller om något behöver göras i hagen. Jag trivs också jättebra med vännerna där. 

Jag säger inte att jag absolut inte kan tänka mig att flytta ut på landet. Det kanske blir helt fantastiskt att ha Ares så nära hemmet och ha ett alldeles eget stall. Jag vet inte, jag har aldrig prövat. Men samtidigt är livet inte heller dumt som vi har det just nu. Igår gick vi på promenad från min lägenhet, och efter någon timme råkade vi passera Tacobaren. Vi tittade glatt på varandra och sade samtidigt "Ska vi äta tacos?" och så gjorde vi det. Simple as that. Det var varmt och skönt ute och vi åt på uteserveringen och bara njöt av tillvaron. 

Sådär som det bara kan bli, när man bor nära stan, och inte behöver planera så mycket för att plötsligt hamna på en mysig uteservering. 

Det är inte heller tokigt.