Livet är förändring

  Jag skrev i förra inlägget att jag fått starkare band till Ares och att vi förstår varandra bra, och här är ett typiskt exempel på det. Jag tänkte inte på det förrän jag tittade på videon. Vi har en öppen ridbana som inte är stängd vid utgången. Mamma står och filmar. Sara står bredvid. Jag gör lite övningar med Ares utan ryttare på ryggen, vi tränar lite styrning och tygeltag. När jag tycker han är duktig så stannar jag honom, sedan släpper jag honom helt, går bakom honom och kliar honom lite bakom låret.  Så min häst som inte fyllt tre år ännu, står lös på en öppen ridbana, utan att någon håller fast honom, och blir kliad på låret. Han går inte iväg. Han går inte ut. Han går inte till de andra på ridbanan.  Jag såg inget konstigt med det när jag släppte tyglarna och gick bakom honom. Jag hade inte alls någon tanke på att det det kanske är oansvarigt att parkera honom lös. Tanken att han skulle gå ifrån mig fanns inte alls i mitt huvud. Det enda jag tänkte på var att det var dags at

  Idag har vi tränat uppsittning igen och Ares är ju.. ja Ares. Jag är otroligt tacksam över hur otroligt snäll och trevlig han är. Han har inte problem med något alls. Jag känner hur vi börjar få ett starkare band till varandra och läser av varandra och kommunicerar. Med de små gesterna. I samförstånd. Och i ett ömsesidigt intresse i varandra.  Tyvärr så är det isbana på ridbanan. Ares kan inte ens skritta ordentligt på den utan att börja glida med bakfötterna. Jag har grusat ett mindre område för oss att hålla till på. Jag vill inte utsätta honom för en situation där han kan råka stressa, böra trava runt, och halka på isen, därför blir alla våra steg i träningen väldigt små, och all träningstid blir kort.  Men det lider ju inte Ares över.  Inte jag heller.  Visst kan man börja härja i djupsnö eller rida i hagen. Men just nu har jag svårt att vilja skynda på, eller förändra något, det går ju så bra för oss precis som det är!  Det enda som är lite jobbigt är att glädjen och tacksamhete

Jag köpte en högre uppsittningspall till Ares, så jag kommer högre upp ovanför honom när jag tränar på uppsittningen. När jag ska sitta upp behöver jag inte heller tynga stigbygeln lika hårt och riskera att sadeln snurrar runt. Ares manke är lite flack ännu. Det kan vara så när hästar är unga, men manken reser sig när han blir äldre, och då blir den ett bra fäste för sadeln. Ares brydde sig inte särskilt mycket om pallen. Han var mer bekymrad över hur jag skulle nå att ge honom godis om jag höll mig så långt bakom honom. Det är svårt att tigga om någon nästan står bakom en.  Så han vankade runt ett tag, och backade några gånger, innan han ställde sig stilla och accepterade övningen. Ibland är han en vankare. Han kan stå och väva i boxen, eller gå av och an när han är uppbunden om han är ensam i stallet. Det går lite upp och ned med vankandet. Jag korrigerar inte det särskilt mycket då jag tänker att han kommer att sluta när han blir vuxen. Han har ju inte ens fyllt tre ännu. Han är bar

  Jag fick besked om min nya lön, baserad på mina prestationer under 2022, och det blev en liten höjning. Några hundralappar över medelhöjningen. Jag ligger fortfarande ganska lågt i lönestatistiken men jag blev ändå nöjd!  För grejen är ju den, att jag kunde lika gärna ha blivit sjukskriven år 2022. Hade jag stridit för att få vara sjuk så hade jag fått igenom en sjukskrivning. Mina blodvärden var i botten. Jag sov upp mot 14 timmar per dygn, jag klarade inte en hel arbetsdag utan att vila. Jag tyckte till slut att det till och med var jobbigt att sitta upprätt. Jag stred för att få jobba hemifrån i mjukisbyxor och flottigt hår och att få sova en timme på lunchen. Men sluta jobba ville jag inte. Så jag tog på mig lite nya projekt, och hamnade i ett kanonlag som gav mig energi, vi drog verkligen åt samma håll, gemensamt! Det motiverade mig att göra mitt bästa. Så då låg jag hemma  i sängen med laptopen i knäet och kämpade på med mina uppdrag, och höll tummarna för att jag skulle klara

Redan dag två så känns det bättre att vara på gymet. Från början känner jag mig lite låg, lite pinsam och i dålig form, dessutom glömde jag aktivitetsklockan hemma också, men efter ett tag så kom jag igång.  Musklerna svarar verkligen jättebra på träningen. Jag ökar vikterna i minst en maskin varje gång. Jag provade 60 kilo på marklyft, som jag annars sällan brukar göra, och det kändes ändå riktigt bra. Ingen smärta i händer och leder. Ingen puls som skenar iväg. Ingen yrsel och inget illamående efteråt. Bara en frisk kropp som orkar jobba.  Jag fick en känsla av att jag var stark, och att det kommer att bli bättre. Mycket bättre! Bara fortsätta kämpa! 

Jag har nu återgått till gymträningen efter över två veckors problem med lungorna. Jag hade velat skriva "ÄNTLIGEN!" och tagit en glad selfie om att jag är back on track, men jag hittade absolut inte den känslan. Jag har gått upp sex kilo på ett år. Vila, sjukdom, ålder och förmodligen inflammationer i kroppen har gjort huden ojämn, tunn och gropig. Det blev ingen glad selfie. Jag såg trött och håglös ut. Små valkar och ojämnheter putade ut osymmetriskt här och var. Jag skämdes lite, jag brukar alltid gå på gymet med huvudet högt, men nu kändes det riktigt jobbigt.  Det bränner fortfarande lite i lungorna när  jag andas men jag kunde jogga i lugn takt utan att anstränga mig för mycket. Sedan gjorde jag ryggövningarna jag brukar göra.  Efter två ryggövningar gav jag bara upp, plockade upp mobilen, och bombade Ebba med meddelanden om hur jobbigt det är att vara tillbaka. Det är inte alls skönt. Jag skäms. Jag visade en bild från förra året då jag såg fantastisk ut, och sörjde h

  Jag hälsade på hos mamma i helgen, vi åt renskav ute vid renhägnaden och matade renarna med lite lav. Skönt att vara hemma en stund! Mat över öppen eld kan man äta hur mycket som helst av! Det kändes som en minisemester.  Jag gör fortfarande saker som jag kallar "städa upp efter mig själv" efter perioden då jag var så långdraget sjuk. En sak jag behövde göra för några dagar sedan var att åka flera mil för att få en underskrift på ett viktigt dokument inom bostadsrättsföreningen, som jag skulle ha skaffat för över ett halvår sedan. Men då var jag ju som sjukast så jag förlåter mig själv.  Den andra aktiviteten som går under kategorin "städa upp efter mig själv" var att försöka gräva fram hästtransporten som jag inte använt sedan november. Som den var översnöad! Lager av snö och is gjorde det svårt att hacka sig igenom. Jag brukar alltid se till att transporten är redo och användbar, men denna vinter fick den bara stå. Jag orkade helt enkelt inte.  90 minuters skott