Livet är förändring

  Jaa, herregud vilken ångest jag hade. Jag måste vika mig och erkänna mina svagheter. Som jag sagt tidigare så hatar jag att greja med bakhovar. Och Ares är ändå ganska snäll om än han kan protestera lite. Men han hetsar inte upp sig. Han säger bara "tack men nej tack" med bestämdhet.  Men så övervägde jag att beställa scootboots, och tog mått på hans hovar... och så kom plötsligt de rackarna på posten. Väldigt snabbt kom de på posten. Jag var inte mentalt redo. Det var ångest och förtvivlan att bara ta ut hans mått. Och nu hade jag plötsligt plastskor åt honom. Som jag borde sätta fast.  Jag stirrade på Ares sprillans nya scootbots och tänkte på hur Galishimo skulle reagera om något satt fast på hans hovar. Galishimo hade nog sparkat sig hela vägen till Haparanda.  Logiken säger att Ares är annorlunda. Logiken säger att för Ares är det mer en fråga om samtycke och integritet, än vad det är en fråga om att få fast lite plast på hovarna.  Men känslomässigt blir jag nervös.  O

Jag kände mig lite dålig igår efter jobbet, och lade mig tidigt för att vila. Men i stället för att krascha och somna med en intensitet som liknar medvetslöshet, som varit mitt ledmotiv halva 2022, så var jag vaken och lekte lite med mobilen. Det är skillnad på trötthet och utmattning, och jag är otroligt tacksam över att mitt lägsta läge ändå är så mycket mycket högre än förut. Många är trötta i januari. Och jag har ju möjlighet att lyssna på kroppen och vila när det behövs.  Jag gjorde i alla fall en liten enkel film med voiceover kring mitt pyssel med Ares, och satte ut på forumet "Vi med unghästar" på Facebook, och fick överraskande positiv feedback. Det fanns många med samma tänk som jag hade och som berömde metoden och förhållningssättet. Mycket frihet, mycket rörelse, inga inspänningstyglar, försiktighet med invänjning av bett, många gillade vad de såg! Och så får Ares beröm för sina fina rörelser! Jag såg ju på honom att han rörde sig fint när jag köpte honom, men det

 Igår fyllde jag 42! Jag låg lite lågt med det. Jag satte inte ut det på sociala medier eller så. Jag gillar förstås positiv uppmärksamhet, men en födelsedag känns lite som en forcerad uppmärksamhet där man bestämt sig för att ge varandra uppmärksamhet ett visst datum. Och så får jag lite bråttom att svara och tacka varmt för gratulationer och det har blivit lite av en stress ibland.  Men några lojala vänner luskade ut att jag fyllde år idag. Och det blev inte stressigt att tacka dem.  Att bli äldre är för övrigt ganska skönt. Såklart kroppen blir lite annorlunda men det är ändå marginellt. Fettet under huden är lite gropigt. Huden är inte lika slät. Jag blir lite stelare och klumpigare i vissa rörelser, och jag kan få lite mer ont i lederna om jag inte värmer upp innan jag gör något krävande. Jag behöver mina glasögon oftare. Men jag bryr mig inte om det. Jag är stolt att jag är frisk och normalviktig. Jag kunde ha gått upp mycket mer i vikt på ett halvårs vila och utmattningskänslor

  Jag och Måns i januari 2018 I tisdags när jag åkte till stallet stod en ny häst på stallgången. Eller ny och ny. Det var ju Ebbas häst Måns! Ebba har sålt honom till en stallkompis till mig, så nu är Måns i samma stall som mig igen. Det har han inte varit över två år. Jag blev glad och ledsen på samma gång över förändringen. Samtidigt så är jag icket oskyldig till försäljningen då det var jag som tipsade min stallkompis om att Måns säkert skulle gå att köpa loss från Ebba. Måns är ju verkligen min favorithäst, efter min egen.   Nu har jag lovat mig själv att inte vara allt för emotionellt engagerad. Jag ska anstränga mig för att ge den nya ägaren utrymme och space att hitta sin egen kontakt med Måns. Jag vill verkligen inte vara den som säger "Du borde..." eller "Han gillar inte att..." eller "Sådär gjorde inte Ebba när..." utan verkligen låta dem skapa sin egen bubbla.  Det är så viktigt när man skaffar sin egna häst att få skapa relationen till dem sjä

  Så snabbt allt plötsligt känns gå. Det kändes som det var precis alldeles nyss jag lärde honom grundläggande röstkommandon på longeringen, vi hade ju inget gemensamt språk till en början. Och så bett-träningen som tog två veckor då jag fick lirka och fundera på lite speciallösningar. Nu har han sele på sig och tömkörs i snöovädret och känns plötsligt ganska vuxen.  Ares har förresten alltid bettet i munnen nu när vi jobbar, men jag rör det inte ännu. Jag fäster tömmarna i grimman i stället. Han är ju så snäll just nu så då behövs det inte någon nödbroms i form av bettverkan. Och han kan få lära sig att svänga i lugn och ro innan jag fäster tömmarna i bettet. Man ska vara rädd om munnen.  Han blev lite förvirrad nu i början, när jag började tömköra honom utan ledhjälp. Han testade först med att försöka ta sig tillbaka till ledhjälpen, så helhjärtat han kunde. När det inte gick så testade han att gå några varv runt mig, precis som när man longerar honom. Det syntes tydligt att han inte

Jag beställde en liten hjärtformad lykta i keramik med Galishimos namn på, från Ebbas Keramik. Den är designad så att man rymmer ett litet värmeljus i den, som lyser upp hjärtformen. Jag fick en bild på den igår och jag blev så nöjd. Älskade, älskade, Galishimo.  Den näst sista uteritten jag hade med honom fick jag kliva av och gå hem med honom för att det prasslade läskigt i löven den dagen. Jag kände hur hans puls slog kraftigt och hur han samlade på sig adrenalin. Han var inte trygg. Han var rädd.  När jag var yngre blev jag irriterad över att han inte alltid gick att rida, särskilt när vi var ute ensamma. Det var lätt att känna det som ett personligt misslyckande, folk gapade ständigt om att en bra ryttare blott med avspänning och tankeöverföring kan få en orolig häst att bli lugn. "Hästar spelar bara rädda för att slippa jobba!" skanderades också som en allmän sanning. Och där stod jag. På marken. Med en orolig häst som tacksamt lade mulen på min axel för att tanka trygg

  Jag fick hjälp av min stallkompis (på bilden) att börja tömköra Ares, igår. Ares är ju verkligen en liten myspropp som bara gillar att vara med. Teddybjörnen Fredriksson. Jag trädde tömmarna till grimman och så gick vi några varv på ridbanan. Jag gick passivt bakom honom och gjorde några start och stopp med ljud, och inte genom att dra i tömmarna. Och så gjorde vi snett igenom med hjälp av stallkompisen. Jag drog aldrig i tömmarna, höll bara i dem och rörde dem. I slutet viftade jag med dem och slängde dem ömsom på hans högra rumpdel, ömsom på hans vänstra. Drog dem upp och ned efter hans sidor, medhårs och mothårs. Styrningen kan vi ta en annan dag.  Det är tyvärr halkigt underlag på banan så vi måste ta det försiktigt. Han har inga broddar bak.  Han till och med gäspade när vi gick runt på ridbanan igår. "Det här var väl inget... det blir alltså inte mer spännande än så här?" verkade han säga och myste på med sänkt huvud.  Och det är nu som jag har upptäckt, på vänliga m