Livet är förändring

Jag har ju krisat lite och haft en förkylning, som jag skulle vilja rösta på var corona, och varit otroligt trött. Jag har varit bortanför perceptionen av trötthet. Jag har velat lägga mig på golvet på ICA. Men det känns som jag sover bra och att det bara är en fas jag går igenom, kanske efter virus, kanske efter stress. Kroppen verkar vilja läka i alla fall. Om jag bara har lite tålamod så är jag nog bättre efter nästa helg.  Men jag har ändå kunnat åka med Galishimo på kurs två gånger den senaste tiden och det är ju enbart för att Galishimo gör allt själv och är jättepigg och glad. Han skulle i princip trä på sig sadeln åt mig, om han kunde. Vill jag ha energi så får jag energi, vill jag att han ska vara lugn så är han lugn, vi jobbar bara med små, små, detaljer såsom att jag ska tynga lite mer på ena sittbenet, eller timingen på mina hjälper beroende på vart jag vill ha honom i energiläge och precision.  Eftersom jag vill rida kurs tillsammans med Anna och hennes nyköpta femåring Fi

 Nu tror jag att min personliga-kris-shopping-spree har lagt sig lite. Det var bara en grej till. En liiten liten grej till.  Den där tavlan. Den där. Den kommer att passa vid väggen vid sängkanten, ni vet, där det ser ut så här:  Där vid väggen till vänster kommer det att passa utmärkt med Saint Buddha. Jag är så taggad att få upp allt nu! Tror jag väntar tills denna buddha-tavla kommit innan jag gör mitt ryck.  Nej jag är inte särskilt insatt i Buddhism och liknande men jag tycker ibland att jag behöver påminnas om att vi någonstans inte bara söker kickar och framgångar, vi söker också andlighet. En känsla av sammanhang. Jag tänker nästan aldrig på det när jag går på autopilot och livet bara rullar på, men när det blir ett sådant här set-back som jag haft de senaste veckorna, kanske till och med senaste året, då man verkligen behöver stanna upp och reflektera vad man gjort, och varför, då kommer man på det; Att det behöver finnas en mening i allt.  Så då får tavlan komma in. Och kans

  Jag har inte så många nya bilder på Galishimo men han puttrar på. I helgen så var han ute 3,6 mil! Jag ligger lite lågt med den informationen på andra sociala plattformer, då det kan bli ett ramaskri i sociala medier, om han för första gången i sitt liv skulle bli halt, eller något, men han mår verkligen bra nu! Han har bjudning hela vägen, ger ifrån sig massor av trivsel-ljud, och jag måste fortfarande bromsa honom massor på hemvägen.  Och när han bara trivs med livet och gör sitt jobb som uterittshäst så kan jag verkligen slappna av mycket mer. Han är absolut inte trafiksäker, han skyggar och gör sina grejer titt som tätt, men jag tycker rörelserna är lite mindre explosiva.  En rolig detalj är att han skiljer på liggande och stående älgtorn. Ett stående älgtorn är för det mesta okej att passera. Ett liggande älgtorn är en katastrof och då är han nästan nere i diket för att undkomma ondskan. Jag trodde det var en slump tills vi träffade på två liggande älgtorn på raken, de håller vä

 Jag har varit riktigt trött på min utsikt på morgonen nu. En tom sängsida, samma gamla slitna sängkläder som jag haft i massor av år. Trötta, mjuka och ojämna kuddar som man måste knöla till för att sova bekvämt på, täcken som känns ofräscha och lite missfärgade under sängkläderna. Dessutom har jag kanske inte varit på bästa humör när jag legat där, de senaste veckorna. Det har varit en molande liten knut av olust i magen.  Efter att ha återerövrat min ensamhet, och sovit enormt mycket efter jobbet, nu i nästan två veckor, fick jag i alla fall en krypande positiv energi. Jag åkte till lite affärer och lastade på allt jag blev inspirerad av, och bytte ut massor.! Nya underlakan, nya täcken, nya sängkläder, nya kuddar, nya prydnadskuddar, nya kuddöverdrag... nytt sängöverkast, ny överkastfilt, ny blomma vid sängbordet. Det blev inte billigt men det kändes så otroligt skönt när det var gjort. Det ska vara behagligt för mig att krypa till sängs!  Sängen innan på bilden här ovan. Det var f

Jag försökte verkligen utforska nya relationer och sätt att leva utanför min lilla kokong till lägenhet, 2021, men nu i januari kom rekylen. Återstudsen. Plötsligt krävde kroppen återhämtning och instinktivt så började jag slåss med näbbar och klor för att få vara ensam. Jag sårade någon på vägen.  Och som jag sedan sovit. Åh, vad jag sovit. Tio till elva timmar varje dygn. Djupt och stilla. Jag har sovit på lunchraster, efter jobbet, på natten, varje paus jag hittat, de senaste 11 dagarna. Jag har inte ens oroat mig över hur länge jag kommer att behöva sova så här mycket, för det har känts så skönt och helande att jag skulle inte bry mig om det så var i ett halvår till jag ville sova bort dagarna... Om det ska kännas så här skönt. Underbart skönt.  Hur jag än vrider och vänder på mig själv så landar jag alltid i att jag är, på gott och ont, högkänslig. Jag har, på gott och ont, ett stort behov av sömn 8-9 timmar per natt. Jag har, på gott och ont , ett stort behov av tystnad, ensamh

  År 2021 var ju i det stora hela ett bra år men jag fick kämpa lite extra.  Jag gick ned massor i vikt, från ca 72 kg till 57 kg som jag väger nu. Från början fick jag jobba hårt för att ändra mina matvanor men nu verkar kroppen ha ställt om sig och det känns för tillfället ganska enkelt. Jag blev singel och började dejta. Mina arbetsuppgifter förändrades från att utreda missförhållanden med stöd av lex Sarah, till enbart projektledning och stöd till verksamheter. Det blev helt klart ett lyft! Efter att ha utrett missförhållanden i åtta år så var det skönt att jobba med lite mindre pressade ärenden.  Jag försökte växla upp ambitionerna med Galishimo och flyttade honom till ett annat, lite finare stall, men klarade inte riktigt av de högre kraven kombinerat med heltidsjobbet, och då går ju självklart jobbet först. Jag fick dock nya vänner och det är ju alltid kul!  Under hösten flyttade jag Galishimo till en liten gård som ägs av en av mina bästa vänner Anna, där även Ebba hade sin häs

  Alla som följer mig och min blogg vet ju att jag rider ut i naturen med Galishimo regelbundet och minst en gång i veckan. Han är trygg i sällskap (hästsällskap eller enbart människosällskap gör han inte skillnad på) men han är inte så festlig att rida ut helt ensam på. Ibland är han så ofestlig ensam ute att man måste sitta av och gå med honom. "Göra en Katarina" som Cecilia en gång sade när hon menade att man gett upp hästen och suttit av.  Det har varit svårt att planera sina ridpass ute, för de har slagit så olika och ibland har man kunnat rida och ibland har han känts så osäker och spänd, som om han ska explodera.  Men sedan vi flyttade till Anna i Medle i oktober, och blev helt utan ridhus, så förvandlades ju 1-2 uteritter i veckan till 4 uteritter i veckan, med betydligt längre sträckor, sällan under en mil, och då började det verkligen hända saker. Han är mycket mer avslappnad och verkar tycka att det är roligare att ridas ute ensam, för varje gång. Särskilt nu i dec