När allt är enkelt! (Och inte enkelt)

Jag har ju krisat lite och haft en förkylning, som jag skulle vilja rösta på var corona, och varit otroligt trött. Jag har varit bortanför perceptionen av trötthet. Jag har velat lägga mig på golvet på ICA. Men det känns som jag sover bra och att det bara är en fas jag går igenom, kanske efter virus, kanske efter stress. Kroppen verkar vilja läka i alla fall. Om jag bara har lite tålamod så är jag nog bättre efter nästa helg. 

Men jag har ändå kunnat åka med Galishimo på kurs två gånger den senaste tiden och det är ju enbart för att Galishimo gör allt själv och är jättepigg och glad. Han skulle i princip trä på sig sadeln åt mig, om han kunde. Vill jag ha energi så får jag energi, vill jag att han ska vara lugn så är han lugn, vi jobbar bara med små, små, detaljer såsom att jag ska tynga lite mer på ena sittbenet, eller timingen på mina hjälper beroende på vart jag vill ha honom i energiläge och precision. 

Eftersom jag vill rida kurs tillsammans med Anna och hennes nyköpta femåring Fille, så är övningarna lätta i sak och ganska basic, men jag får ut jättemycket av det. Idag har vi filat på våra små tio-meters-volter. Det finns mycket att pilla med där! 

Sedan kan vi ju prata om helt anonyma häst X och helt anonyma ryttare Y som också deltog på kursen.  

X tackade nej till att bli lastad på hemvägen. 

"Tack, men jag har redan åkt i den där idag." sa X. 
Y fick lätt panik då det var -22 grader ute, beckmörkt och sent på kvällen och alla ville hem. 
"Kom nu! Du måste in!" kämpade Y. 
"Nämen det går bra matte. Jag står här fint på rampen." sa X 

I en timme. Vi som sysslat med hästar i många år har alla varit där någon gång. När en häst bara bestämt sig för att inte kliva in. Det händer ibland unga hästar och det kan hända även den duktigaste hästmänniska som förberett sin häst för lastning grundligt. Djur är djur, och inga maskiner. 

Slutligen kom Nationella HästInsatsstyrkan på väldigt många tjuriga och positiva hästtjejer, inklusive Ebba som släppte allt hon hade hos en kompis och sade "Jag måste åka! Dom behöver mig! Det finns ingen tid att förklara!". Med diverse verktyg och hot om våld övertalade de helt anonyma X att det visst var en bra idé att åka transport. 

Då suckade X slutligen och klev in. 
"Jaha, alla nöjda nu?" frågade han. Med sin självklara vänlighet och sitt lugn. 

Alla nöjda. 

Tills jag lastade min egna tålmodiga, snälla, lilla arab, och insåg att jag haft på transportljuset den timme alla kämpat med lastningen, och min bil var totaldöd. Då var det jag som ville gråta i mörkret och kylan. Kroppen skakade av kylan och tårna hade börjat domna bort. Tur att det finns vänner som kan akut köra till ridhuset klockan 21.00 på kvällen och starta igång bilen åt mig, vinka och säga "Lycka till! Åk hem med hästen nu!" 

Och tur att Galishimo stod snällt och tålmodigt i den mörka transporten utan att ha bråttom hem under tiden jag frös och väntade på hjälp. Vi kom hem till slut vi också och då fick han extra pellets i en hink. Duktiga, rara lilla häst! 

.